Det stora lJUGandet fortsätter

Jo, jag är några dagar sent på det men det är ju semester.
Det jag är ute efter är dels Uppdrag Gransknings uppföljning av Fas 3, dels vad man ska göra åt situationen.

Att Arbetsförmedlingens Generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist fortfarande suktar efter en ministerpost är uppenbart. Att hon förtjänar är sparken är det också.
Inte (bara) för att hon ljuger i intervjuer utan för att hon tror att Arbetsförmedlingen har ett varumärke som måste skyddas, att hon tycker att det är viktigare att Arbetsförmedlingen upplevs som ett väl fungerande statligt verk än att det faktiskt är det.

PR-konsulten och medierådgivaren Paul Ronge har i ett par inlägg på sin blogg belyst Bermudez-Svankvist misslyckande. Först själv och idag genom att upplåta plats åt förre AMS-direktören Lars Sjöström

Det Sjöström skriver är värt att notera att han inte är ensam om att tycka. Att tidiga individuella insatser är mer effektiva mot arbetslöshet än sena generella torde vara ganska lätt att förstå. Det övergår dock de som är ansvariga för arbetsmarknadspolitikens förstånd.

Det är inte heller så att det är arbetsförmedlingens resurser som är för knappa, det är deras direktiv som inte tillåter pengar som är avsedda till ett program att användas i andra insatser om man inte lyckats göra slut på dem.

Det Sjöström också gör är att fäster blicken på hela Jobb och Utvecklingsgarantin. Det missvisande namn på de åtgärder som arbetsförmedlingen sätter in när man blivit långtidsarbetslös. Det första steget är coachning - fullständigt meningslöst, det är färre som har coacher som får jobb än som inte har det. Det kan säkert vara stimulerande att ha en coach som ger en lite uppmärksamhet men det har enbart den effekten och inga effekter mot arbetslösheten i stort.

Det andra är praktik och det vore väl jättebra om arbetsförmedlingen hade resurser, vilja och förmåga att dels få praktikplaceringar efter intresse och förmåga, dels följa upp att praktiken är kombinerad med handledning och inte tränger undan något annat jobb.
Av de ca 90 000 personerna i JUG är de 60 000 personerna som befinner sig i de två första faserna sällan uppmärksammade men deras framtid är ofta lika osäker som de dryga 30 000 som redan hamnat i Fas 3.

Att Fas 3 är ett i stort sett värdelöst program torde väl vara fastslaget vid det här laget. Det stora problemet är dock inte åtgärden i sig utan att det finns så många långtidsarbetslösa och framförallt många äldre långtidsarbetslösa. De arbetslösas värdelösa villkor är också något vi måste notera om Fas 3.
Fas 3 har två effekter som båda är värdelösa samt en tredje man sällan tänker på. De två dåliga effekterna är att åtgärden antingen är meningslös eller, som i nära vartannat fall, tränger undan riktiga jobb.
Den tredje är att arbetsförmedlingen istället för att göra något meningsfullt ägnar energi åt att placera personer i Fas 3 och att fackföreningar ägnar energi åt att granska placeringarna. På mitt jobb brukar vi kalla Fas 3 för arbetsmarknadspolitikens gökunge.

Det som behövs är ett rejält regelverk kring vem som kan vara anordnare och hur många personer som kan få en anvisning per antal anställda. Det behövs ett rejält regelverk kring vilken typ av arbete som kan få utföras och hur man går vidare från anvisning till anställning. Två år på en arbetsplats är också orimligt lång tid. Ett år måste räcka för att visa att en person är värd en anställning eller ej? Att de som är i Fas 3 numera får utbilda sig är ett framsteg men antalet som faktiskt gör det är helt obetydligt.

Framförallt behöver Arbetsförmedlingen en ny ledning som kan stå upp emot regeringen och säga att deras politik inte fungerar för de som är arbetslösa mer än sex månader. Att tidiga insatser och utökad arbetsmarknadsutbildning är nödvändigt. Att regeringen borde använda den erfarenhet som finns inom verket och som kan  avgöra individuella handlingsplaner dag 1 är en sak. Att förbättra människors förmåga att ta de jobb som finns är en annan, den tredje är att arbetsgivarna får resurser för att utveckla individer som de anställer, inte via generella bidrag.

Resurser finns, arbetsförmedlingen betalar tillbaks miljarder, a-kassan går plus, den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga kostar multum. Så frågan är hur de pengar som finns utnyttjas.

För över ett år sedan rekommenderade riksdagen regeringen att sluta anvisa personer till Fas 3. Den rekommendationen viftas bort med att förändringar har skett, tyvärr är dessa förändringar kosmetiska och förstärker endast undanträngningseffekten av Fas 3.

Röda Berget
SR, Folkbladet, NSD , Arbetet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ideologiskt motiverad politik - det är väl det vi vill ha!

När någon i dagens politiska debatt kallar något för ideologiskt motiverat så menar man i nio fall av tio att något är sämre än det skulle vara med en ideologiskt ofärgad lösning, och dessutom tror man att man har en sådan.

Det är också detta fenomen som ligger bakom den "teknokratiska" regeringen i Italien. Jag har förvisso själv använt begreppet på ovanstående sätt men har nu kommit till insikten att jag ska sluta med det.

Människor röstar borgerligt av många skäl och ett av dem är ideologi. Den ideologi som hävdar att staten ska vara så liten som möjligt och var och en ska se till sin egen lott och förvalta sin egen resurs på bästa möjliga sätt. Vilket innebär ett samhälle som blir uppdelat.

Skillnaden mellan dagens borgerlighet och gårdagens är enbart att de idag har lärt sig att säga en sak medan de gör motsatsen. De säger att de vill värna välfärden men fryser statsbidragen till kommuner och landsting. De säger att de vill ha bra infrastruktur men låter andra betala satsningarna osv. Detta är exempel på ideologiskt motiverad politik och det måste ju vara helt ok. Det är därför dumt att inte bemöta denna klyftornas och utslagningens ideologi med frihetens och jämlikhetens.

Att säga att det förslag man själv ställer fram inte är ideologiskt motiverat är ju egentligen falskt. Javisst det kan finnas forskning som stöder den föreslagna färdriktningen men när det gäller nationalekonomi och statsvetenskap så finns det troligen forskning som stöder motsatsen också. Det kan vi t.ex. se när både opposition och regering använder finanspolitiska rådets rapporter för att hävda sin ståndpunkt, man väljer bara olika kapitel.

Ett annat aktuellt exempel är den konsensus som tycks råda kring problematiken att finansiera välfärden i framtiden. En starkt nyliberal högerröst ropar att det är omöjligt med nuvarande system. Det är från deras ideologiska ståndpunkt en korrekt matematik och problematik.

Nu när Daniel Ankarloo, doktor i ekonomisk historia, visar att det borgerliga resonemanget inte håller, öppnar han ytterligare en dörr för socialdemokratin att kliva in i och säga att här finns en skiljd ståndpunkt som går att hålla. Vi kommer att ha råd med en solidariskt finansierad välfärd. Det högern säger baseras på det samhälle de vill skapa. Här finns en alternativ väg, den väg vi vill gå.

Det här är dock något som det socialdemokratiska partiet inte kommer att göra i nuvarande opinionsläge. Jag tror inte att det finns en chans att, så länge Stefan Löfven, genom personlig utstrålning, knaprar förtroendekapital från Fredrik Reinfeldt, att vi kommer få se en tydlig skillnad mellan de politiska alternativen. Moderaterna kommer få smaka sin egen medicin och så länge de inte gör något drastiskt kommer inte heller socialdemokraterna att göra det, den själsdödande politiska trianguleringen fortsätter.

Det är i sådana här lägen jag som fortfarande är en bäbis i partiet vill skrika lite och be om lite mer ideologiskt motiverad politik, speciellt när det finns både folklig opinion och statliga finanser att rädda!!!

Mer lässugen? Tips:
Johan Westerholm, Alliansfritt Sverige, Björn Andersson, Röda Berget, Göran Johansson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Semester, dag 2 - tankarna virvlar som måsar i vinden

Som tur var drog molnen in över min Bohuslänska fristad på eftermiddagen, min nacke väcker nämligen tankar på röd pölse och är tacksam för vilan. Men när semestern går på sparlåga går tankarna igång, som när måsarna flyger runt i vinden, till synes helt utan mönster.

Tankarna rör sig på många olika plan, det är jobbet, barnen, livet, framtiden och naturligtvis, politiken.

Ett ämne som far runt där men som jag inte ofta tar upp här är organisation och ledarskap. Jag var tidigare i idrottsrörelsen, en rörelse som föder och utvecklar ledare och där föreningar med god organisation ofta lyckas. Att från denna plattform hamna i tre organisationer (LO, S i Göteborg, Stadsdelsnämnden) som är fullständigt väsensskilda, där ledarskap inte alltid tilldelas efter kompetens och där resultat och kvalitet mäts på ett helt annat sätt än på basketplanen.

Hur uppmärksammar man t.ex. en god prestation i Stadsdelsnämnden, även om det är en personalgrupp som utför den så är det allra oftast chefen som får ta emot blomman. Det görs skillnad på folk och folk och ju fler chefsled upp desto finare - oavsett vad man egentligen tillför. Jag blir ofta matt vid tanken på hur omodern den kommunala organisationen är och hur dålig man är på ett område som man borde vara experter på, nämligen HR. Det handlar om arbetsmiljö, anställningsvillkor, utveckling, planering, rekrytering osv.  Det finns få verksamheter som är mindre personalintensiva än kommunen ändå lyser det goda ledarskapet, i mina ögon, oftast med sin frånvaro.

Partiets organisation och ledarskap är styrt på ett helt annat plan. Här finns massor av informella hierarkier vid sidan av de formella och makt och uppdrag fördelas efter okända principer. Mina intryck både av S i Göteborg och även tjänstemännen på Sveavägen 68 är att rädslan att göra "fel" och därmed försämra chansen till framtida mer utmanande, utvecklande eller lukrativa uppdrag påverkar kreativitet och idé- och metod-utveckling negativt.

Jag vet att det finns mängder av människor med stora generella och speciella kunskaper inom partiet, dessa måste vi ta tillvara på ett bättre sätt, liksom de kunskaper vi kan lära oss av vår omvärld. Det kan varken vara politiskt kontaktnät eller antal år i partiet som ska avgöra vem som skall lyssnas på. Tyvärr är det svårt att ta/få plats i en organisation som har självbilden att man är en miljon medlemmar och en aktiv folkrörelse när man i själva verket är en krympande, åldrad organisation med få men mycket aktiva. 

Att det är få aktiva kan t.ex. illustreras av att vi i Göteborg har ombudsmän som har i arbetsuppgift att organisera och delta i rutinmässiga utåtriktade aktiviteter och när det inte är valår är det lätträknade partiaktivister som deltar.

Jag inser att detta lätt kan uppfattas som gnäll för att ingen lyssnar på mig och ger mig uppdrag. Uppriktigt sagt så vill jag gärna ha spännande politiska uppdrag men jag vill ha dem som mig själv, inte som någon avbild, duger jag så duger jag och min röst har jag oavsett vilken formell position jag använder den från och vem som lyssnar.

Det sista är LO och även om det fortfarande finns väldigt många LO-medlemmar så är även här självbilden ett stort bekymmer. Man tar sig för givet och vill istället för att förtjäna sin plats ha den reserverad. 
Inom LO-förbunden finns dock ett stort mått av föryngring som pågår, därmed inte givet att det blir bra men det förbättrar chanserna till att pröva nya vägar. En sådan väg är ett kraftigt förbättrat tvärfackligt arbete, dvs samarbete förbunden emellan, att använda digitala möjligheter till att bygga gemensamma referensramar och att hitta lokala plattformar för samarbete både på det fackliga och det politiska planet.
Ledarskapet inom LO är väldigt brett eftersom det spänner sig över så väldigt många förbund och även om den traditionelle pampen kanske lever kvar här och där och de informella kanalerna fortfarande är väldigt viktiga så anar jag en modernisering. Att t.ex. Tobias Baudin blir LOs förste vice ordförande är ett utslag av detta och jag förväntar mig, om inte stordåd, åtminstone stor förnyelsekraft från Baudin.

På totalen tror jag att det är det kommunala ledarskapet som mest akut måste förändras. Det ger alldeles för stora förluster att låta bli!
Att partiet troligen gräver sin egen grav om man fortsätter på den väg man vandrar och att LOs utmaningar är större än höga a-kasseavgifter och en borgerlig regering är ju också något jag gärna ser företrädare uppmärksamma men här är det inte försent att möta utmaningarna än.


Fler som funderar är Martin Moberg, Jessica Hagy , Mats Alvesson i DN, Westerholm, Peter Johansson, Peter Andersson, Peter Högberg, Ann-Sofie Wågström

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

V.28 The Doldrums - vad används den politiska stiltjen till?

Den som är intresserad av havskappsegling vet att the Doldrums är de stiltjebälten som breder ut sig runt ekvatorn på de stora oceanerna.

Veckan efter Almedalsveckan ett mellanvalsår betecknas troligen av ett liknande stiltje, redan under Almedalsveckan kunde ett lugn kännas. Inget oväntat hände, ingen överraskade speciellt mycket varken positivt eller negativt.

En sak som är väldigt tydlig är ändå värd att betänka. Anders Borg börjar låta lite som en socialdemokratisk finansminister när han talar om möjlighet att investera i t.ex. infrastruktur.

Nu råkar det vara så att liksom socialdemokraterna uppfattat att det är väldigt svårt att vara bättre än moderaterna på skattesänkarpolitik så är moderaterna ganska usla på investeringspolitik.

Här har nu alltså det berömda problemformuleringsprivilegiet bytt läger. Från det som ville stimulera genom skattesänkningar till det som vill göra det genom investeringar. Det börjar lukta guld för socialdemokraterna för precis som Stefan Löfven sa, Moderaterna vill införa en jobbpakt av valtekniska skäl och det är något väljarkåren brukar se igenom.

Stefan Löfven är inte heller någon traditionell socialdemokrat. Han gör inte som sin föregångare och deras föregångare att han talar om människornas villkor i näringslivet och i samhället i första hand. I första hand talar han om näringslivets villkor, i andra hand varför vi behöver ett starkt näringsliv, i tredje hand om att förbättra välfärden.

Rent rationellt är därmed Stefan Löfven långt före sina konkurrenter men människor är inte rationella. Löfven kommer att behöva knyta ihop sitt rationella argumentarande och sina konkreta åtgärder med en känslomässig sida, han behöver förklara varför arbetslösheten är en så viktig fråga, för honom - personligen.

Moderaterna får dessutom allt svårare att hävda sin arbetslinje i förhållande till alla verkningslösa avdrag, bidrag och undantag som skulle undanröja massarbetslösheten. Det ända som hänt är att man pressar ned reservationslönerna till priset av social utslagning och långtidsarbetslöshet. Att man dessutom gjort det till priset av tre småpartier i Alliansens självständighet kommer att försvåra läget ytterligare inför supervalåret 2014.

Vad kan då hända en sån här vecka, eller de närmast följande?

Det som sommarens lugn ger tid till är reflektion, fördjupning och eftertanke. Jag hoppas att den socialdemokratiska partiledningen inser att i en höstbudget så duger inte bara stimulanser till företag, det behövs också en färdplan till anständiga socialförsäkringar och en a-kassa värd namnet.

Det duger inte heller att traska på i invanda hjulspår i utbildningspolitiken utan vi behöver se att de innovationer och organisatoriska modeller som lokala skolor lyckats med implementeras i en nationell plan.

Jag börjar bli luttrad men jag hoppas att partiledningen i sommarens lugn finner vägen att, som Löfven i sitt tal beskrev, både ha ordning på statens finanser och stimulera individerna i Sverige till utveckling både via näringsliv och utanför.

Socialdemokraternas nya paroll - hållbar frihet - är ett begrepp som är oväntat luddigt för att komma från Löfven och vad man fyller det med är inte klart. Att som idag bara koncentrera sig på den ekonomiska och ekologiska dimensionen kommer kanske att vinna val men det skapar inte frihet för de hundratusentals som har det kämpigt i skolan, är fast i arbetslöshet eller helt utanför alla system, utan hopp om framtiden. Den sociala dimensionen, jämlikhet och jämställdhet borde vara tryggare fundament för en modern socialdemokrati än företagens tillväxt. Det ena förutsätter nämligen det andra.

Unionen opinion, Högberg, Göran Johansson

AB, SvD, SvD, DI, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Nu ska jag diskutera integration

Nu var det ju inte mig Göran Dahlström bad att diskutera integration men han får nöja sig med det. Hoppas jag innerligen.

Zolfagary har beskrivit vad problemet med Göran Dahlström är. Läs det!

I min värld finns det människor. De har olika förutsättningar, bakgrund och framtid men de är alla unika individer och det finns troligen mer som förenar inom generationer än inom nationer.

Johan Westerholm skriver idag om en möjlig väg att använda invandrares individuella och kulturella egenskaper till att utveckla svensk export istället för att utmålas som potentiella socialbidragstagare.

Det är rätt väg. De individer som kommer till Sverige är inte förutbestämda till social utslagning, de är inte mindre begåvade eller initiativrika. Tyvärr så har samhället bestämt, liksom på så många andra områden som kräver långsiktighet, att vi inte ska satsa på de nyanlända.

Barn födda i Sverige har helt andra förutsättningar än barn födda utomlands, barn födda av svenska föräldrar har andra förutsättningar än de som har  utlandsfödda föräldrar och barn födda av högutbildade föräldrar har andra förutsättningar än de som har lågutbildade. 

Detta speglas numera alltmer i skolresultaten. Däremot vet vi också att om vuxna i skolan visar att de tror på individers förmåga att lyckas, oavsett deras förutsättningar, så klarar de sig bättre än om vi inte tror på dem. Det här gäller ju även för personer i organisationer och inom idrotten så det borde ju gälla även inom integrationsområdet?

Det är denna struktur som de 400 somalier som kommer till Eskilstuna lever i. Dahlström väljer att se dem som en grupp och ett problem istället för individer med unika tillgångar. Han verkar inte heller tänka på de massiva pensionsavgångar som kommer att ske i hans kommun inom de närmaste åren, speciellt inom vården - här finns stora möjligheter för de flesta arbetslösa att - med rätt insatser från samhället - få jobb!

De allra flesta som tittar på välfärdssektorn inser att vi kommer att behöva mer arbetskraft i Sverige. Eftersom de barn som föds i Sverige inte räcker till kommer det behövas invandring.

Jag är säker på att Dahlström har fastnat i en oro för hur hans kommunala budget ska klara sig och att han ser kommunens och det lokala näringslivets misslyckande med att se de nyanlända som resurser som ett problem. 

Det Dahlström borde göra är att skälla på regeringen, för frysta statsbidrag, för bristande resurser i vuxenutbildningen, för en usel bostadspolitik, för en fyrkantig och okänslig arbetsmarknadspolitik, för ett exportråd som tänker alldeles för traditionellt. 

Dahlström väljer istället att se i framtiden nödvändiga individer som ett problem.

Ja det finns köksbordsrasism och Dahlströms artikel är en del av den. Jag är ingen perfekt människa men en sak har jag förstått, att människor är betydligt mer än sin etnicitet, oavsett om den är somalisk eller svensk.

Johan Westerholm hänger på ämnet, liksom Parkstugan.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?