Muteborg: Bilden är satt - hur ändrar vi den?

Att förändra den bild som medierna framgångsrikt klistrat på Göteborg som ett Eldorado för lycksökande chefer och politiker (en bild som jag inte instämmer i) kommer att kräva en hel del. Det verkar finnas skäl att ifrågasätta den rekryteringskultur som finns i Göteborgs stad, speciellt i bolagen. En samlingsbild av kommunens chefer och direktörer ger en väldigt homogen bild.

Att förändra bilden av Göteborgs politiker och inte minst de, sedan två decennium, styrande socialdemokraterna kommer att bli svårare. Jag tror att det kommer att krävas en offentlig och tuff process där vi tillsammans med Göteborgarna ska försöka hitta en balans mellan kontroll, förtroende och förändring. Jag tror att väldigt mycket har förändrats i den offentliga kulturen de senaste 10 åren men det finns fortfarande kvar en ömsesidig misstro mellan medborgare och politiker som i mycket består av ett informationsglapp. Ledarskapet har visst förändrats, men tillräckligt mycket? Är det tillräckligt öppet?

Informationsglappet består i väldigt stor utsträckning i perspektiv. Anledningen till att Göteborg deltar i en mässa i Cannes är inte att chefer och politiker ska ha det gött på Rivieran. Hade mässan varit i Säffle skulle Göteborg ändå varit med. Perspektivet är att Göteborgs utveckling på lång sikt är beroende av att ha långa tentakler ut i världen och att konkurrensen bland Europas städer och regioner för att locka investerare är stenhård. Representation är jobb och ibland blir den i former som få "vanliga" människor kommer nära. De som lever i den här vardagen har också ofta svårt att ta till sig att andra tycker att det är att leva lyxliv på skattepengar. Det kan ofta finnas anledning att ta ett steg tillbaka och se sig själv från utsidan.

På kort sikt så känns det som att bifalla kraven på ännu hårdare kontroll som den enda vägen att gå. Jag tror att det är fel väg. Kontrollkultur binder fast oss i mönster, förtroendekultur skapar initiativförmåga. En utvecklad förtroendekultur kommer att innebära att anställda och politiker även i framtiden ibland misslyckas med att leva upp till sitt förtroende men alternativet leder oundvikligen till stagnation.

Här har politiken en stor uppgift. Att pressa på stadens administrativa ledning för att säkerställa att de förändringar man begärt inte bara genomförs på papper utan även i handling. Att själva öppna sig och bemöta kritik om att prioritera skattepengarna fel. Att inte acceptera bilden av politiker som en särskild sorts människor.

För vi ska minnas att de politiker jag pratat om ovan är de 4% av alla politiker som har sin försörjning via politiken, vi andra 96% gör det på en betydligt mindre glamorös arena med många kvällar och helger som vi investerar för att vi tycker att det är viktigt och roligt, risken med ett alltmer utbrett och i medierna underbyggt politikerförakt är att de vi borde ha som förtroendevalda inte längre är tillgängliga.

GP, GP, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Några frågor ang #strippgate

Jag har själv väldigt svårt att arbeta upp den form av raseri som min partikamrat Bengt-Arne Reinholdsson, ordförande för alkoholtillståndsutskttet i Göteborg, visar upp angående det faktum att strippdansöser har uppträtt på Petter Stordalens prestigebygge Clarion Post Hotell i Göteborg.

Jag har därför försökt att bena i vad det är som upprör. Är det:

1. Jämställdhetsperspektivet? Det är faktiskt lite upprörande att det enbart var nakna kvinnor som dansat, inga nakna män har rapporterats, men det har väl inte varit vinkeln.

2. Att nakna människor har presenterats som underhållning? Jag antar att de som betalat för att delta i evenemanget har fått en hyfsad bild av vad kvällen ska innehålla och därför borde kunna klara sig undan psykiska men. Alternativt att de hade full frihet att vända bort blicken eller lämna lokalen när nakenheten presenterades. Huruvida det är smakfullt, modernt eller önskvärt kan naturligtvis diskuteras men förbjudet? Really?

3.Kvinnornas utsatthet? I mina ögon är det väl en ytterst kontrollerad miljö de har uppträtt. Ja, alkohol fanns med i bilden men tror tillståndsenheten att män blir dreglande idioter som inte kan låta bli att kränka kvinnor skulle väl inga alkoholtillstånd alls delas ut.
Att sexindustrin är en gyttjepöl av kränkningar är sant men att det skulle vara skälet i den här siutationen. Nja.

Nej, jag tror inte att dessa skäl är avgörande för indignationen. Jag tror att det avgörande är att tillståndsenheten känner sig lurad, att det i ansökan inte uppgetts något om nakenhet och att det gällande regelverket då skulle ha sagt nej.

Låt oss säga att jag hoppas att detta är skälet till upprördheten. Om skälet är sann moralisk indignation över att nakna människor uppträder för påklädda, så känner jag att den svenska officiella moraluppfattningen tagit ytterligare steg mot reaktionära och gammelkyrkliga värderingar snarare än liberala och tillåtande.

Jag vill med detta inte på något sätt släta över mäns objektifiering av kvinnor. De patriarkala strukturerna är ett stort gissel i samhället. Det jag vill påpeka är att den moralpanik som nu utbrutit visar stora mått av patriarkala och paternalistiska drag, något som snarare befäster strukturerna än bryter dem.-

GP
Posted using BlogPress from my iPad

Kanonmat för kommunstyrelsen

Det finns få saker som gör mig mer frustrerad än maktlöshet. Det finns få tillfällen som jag känner mig mer maktlös än när vi försöker utveckla stadsdelen men för att göra det är vi låsta att lösa alla lokalfrågor via det utan undantag missnöjesskapande Lokalsekretariatet i Göteborg.


Idag blev vi inför nämnden besökta av en föräldragrupp som samlat in nära tvåhundra namnunderskrifter för att de ville att stadsdelsnämnden skulle leverera vad vi beslutat. En paviljong för att lösa den akuta trängseln och en ny skola för att ersätta den de har, som är i för dåligt skick för att renovera.

Det känns onekligen lite mesigt att till dessa föräldrar hänvisa till en central förvaltning - att det enda vi kan göra är att vänta och hoppas på att hamna ett snäpp upp i prioriteringslistan. SDN har enligt stadens regelverk inte rätt att själva hyra eller bygga lokaler.

Problemet är tydligen, förutom resurser och effektivitet, en hyresmodell som subventionerar nybyggen och tar lite överhyra på äldre lokaler. Ärligt talat bryr jag mig inte om problematiken, jag vill lösa problemet.

Poängen med SDN är att vara nära medborgarna, att kunna svara upp mot behoven i skola, äldreomsorg och individ- och familjeomsorgen. När vi istället blir en buffert för missnöjda medborgare utan egen möjlighet att agera blir vi inget annat än mänskliga sköldar för en byråkrati som inte levererar. Att den inte fungerar är kommunstyrelsens ansvar. Det är hög tid att den tar nämndernas missnöje på allvar.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

- Posted using BlogPress from my iPad

Vem är en hjälte idag?

Min dotter frågade igår kväll om vi skulle få ett barn till vad det skulle heta. Det satte igång tankarna lite eftersom ett av svaren är att det vore fint att namnge (det hypotetiska) barnet efter en förebild. Dotterns är Christer Fuglesang.

Jag funderade på vem som är en hjälte idag. I mina ögon. I första ögonblicket är det svårt att komma på någon. Nelson Mandela förstås, Gertten-bröderna som utmanar banankonglomeraten, Malala som riskerar sitt liv för att sätta fokus på att flickor ska få gå i skolan. Det finns säkert fler men inte jättemånga.

En hjälte?

Min barndoms hjälte var den ädle Hektor. Prinsen av Troja som i Homeros Illiaden försvarade staden mot övermakten, för sin brors skull.

Nog känner jag att det finns plats i världen för en Hjälte som kan sätta fokus på flyktingarnas död och plågor, deras avhumanifiering. Cecilia Uddéns reportage från Egypten väcker människors medvetenhet men hjälten är den som gör något åt situationen. Kan flyktingkommissionären Cecilia Malmström bli en Hjälte? Tyvärr tvivlar jag.

Det finns gott om vardagshjältar. Det är det som ger hopp. Det finns nästan inte någon människa som aldrig gör något gott för någon annan. Det som är viktigt är att engagemanget och viljan att hjälpa inte stannar vid att behandla sjukdomen. Det behövs inte bara insamlingsgalor som förminskar lidande eller fattigdom. Vi som vill förändra världen måste också göra det. Inte genom facebookgrupper och insändare utan genom ett målmedvetet arbete i lagstiftande och rådgivande församlingar. Att arbeta i organisationer som förändrar människors sätt att se på varandra och handla mot varandra. Att göra många små saker tillsammans är mer värt än att göra en stor sak själv. Gandhi hade aldrig lyckats om inte människor följt honom.

Mitt engagemang är politiskt. Lokalt. Jag berörs också starkt av rapporterna om hur Medelhavet fylls av döda människor, människor som berövats sitt människovärde och tvingats fly. Vars död är ett slöseri, en idioti som måste kunna undvikas. Men min möjlighet att göra något åt det är liten.

Det jag har möjlighet att göra är att jobba för mer mänsklighet här hemma. Här är problemen annorlunda och lidandet mindre men även här är problemet att vi ger människor olika värde beroende på ursprung, ekonomiska förutsättningar och bostadsort. Jag har en bild om att alla människor är välkomna, att de problem som de kan ha är lösbara och att vårt samhälle skulle bli starkare om vi tackade ja till människor istället för att säga nej till dem.

Dagens topp-politiker är inga hjältar i mina ögon. Deras perspektiv är för snävt, frågeställningarna invanda, humanismen saknas. Det finns alltid ett men. Ett hur. En prislapp. Politisk eller ekonomisk.

Jag känner det själv. Viljan att hjälpa finns men vågar jag riskera mina egna eller min familjs privilegier för att göra det? Det språnget har jag ännu inte vågat.

SR, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

En frustration över system och byråkrati!

Jag har problem med tempot i det offentliga livet. Med processer, rågångar och linjevägar. För att ett problem ska bli löst krävs uppdrag, beredning, förslag, diskussion och beslut även om det slutgiltiga resultatet är givet från början.

Fick idag höra en historia om en person som blir illa behandlad av sin arbetsgivare. En arbetsgivare som får sina pengar från samma skattebetalare som jag får min lön. Ryggmärgsreaktionen är att kontakta verksamheten direkt men då gäller det att besinna sig. Det är nämligen högst olämpligt för den politiska organisationen att lägga sig i det enskilda fallet, det blir att hänvisa till facket och andra formella vägar.
Jag blev också uppringd av en dam som ville prata om TV-programmet Arga Doktorn där det framstår som om regionrådet lyfter på luren till en klinik och löser ett problem för den aktuelle patienten. Så gick det inte till i verkligheten och det är säkert bra men ibland så önskar jag att det faktiskt kunde gå till så.

Att folkvalda kan gå direkt till en verksamhet för att påtala ett problem som medborgarna rapporterat. Att vara hands on medborgarföreträdare. I sjukvården går det nu via en patientnämnd till en förvaltning som sedan rapporterar vidare till verksamheterna.
Situationen blir lätt att med all inbyggd byråkrati så fjärmas politikerna från medborgarna och kanske tänker mer ur verksamhetssynpunkt eller tar långtgående ekonomiska hänsyn och sätter det före medborgarnas intresse av trygghet, bra bemötande, rimliga villkor och medinflytande.

Det hade säkert känts befriande för många politiker att kunna ta medborgaren under armen och promenera in på en verksamhet och säga till dem att fixa till det. Omedelbart.
Jag förstår att det kan finnas risker och fallgropar med ett sådant system också men våra folkvaldas obrottsliga lojalitet mot systemen är ibland frustrerande när omedelbar förändring är önskvärd.

Förvaltningen blir också lätt ett bekvämt plank att gömma sig bakom när det blåser men man måste minnas att vinden vänder och att ansvaret ändå alltid och till sist ligger på politikern. Att krama systemet är därför lika funktionellt som att sätta hjul på en fisk i vattnet.

Såg på Aktuellt om hur medborgarförslag när de får ett visst stöd måste tas upp till omröstning i parlamentet. O vad befriande det skulle vara!
Se inslaget själva här:

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?