Jag har skummat lite i rapporterna om denna budget och det är en mellanrubrik i Mats Knutsons rapport som jag fastnar på.
"Gammal välkänd s-politik" står det.
Några rader längre ned läser jag dock:
"här finns också flera viktiga förändringar jämfört med den politik Socialdemokraterna gick till val på förra året. Partiet har t ex helt övergivit planerna på att återinföra en fastighetsskatten, Rut-avdraget accepteras men i bantad form och i budgetmotionen finns heller inga förslag om en återinförd förmögenhetsskatt.Partiledningen har uppenbart bestämt sig för att inte falla i RUT-fällan en gång till och presenterar ett förslag som har bättre fördelningspolitisk profil men som saknar märket alla framgångsrika reformer har, allmängiltigheten.
Man väljer också att låta bli de minerade områdena kring fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
I det här läget är det säkert smart.
Själv uppfattar jag budgeten om inte som modern så åtminstone ett steg på vägen. Presentationen och den mediala uppbyggnaden kring detta dokument som troligen förpassas till glömskans irrgångar om några veckor har onekligen varit det. Tommy Waidelich har t.o.m. gjort en film!
Det talas om Urban tillväxt, det låter modernt och de rester från Luciano Austodillo och co. rapport som klarat sig kvar är bra grejor. Likaså de stora infrastruktursatsningarna.
Det som är verkligt modernt och som är den stora skiljelinjen mellan regeringens budget och socialdemokraternas är synen på människor.
För socialdemokraterna är människor något som utvecklas, som känner, tänker och lever. Inte produktionsenheter.
Därför satsas de stora pengarna i budgeten på sådana verksamheter där människor utvecklas, på ett rejält kunskapslyft, på höjning av a-kassa och förbättring av sjukförsäkringen. Bort med den förnedrande jobb och utvecklingsgarantin som är ett gigantiskt misslyckande. Här kan vi verkligen snacka om att gömma arbetslösheten i bidrag, ca 80 000 människor deltar idag i de tre faserna i JUG, det är 12% fler än för ett år sen.
I ett socialdemokraternas Sverige skulle det vara slut på att stötta företagen för att, om de är snälla, ska handla som regeringen helst vill, istället för att stoppa pengarna i egen ficka.
Dessa bitar visar på en modern socialdemokrati som finns för att stötta människor, inte företag. Människor med problem, självklart. Men också som ett stöd och en trygghet i människors personliga utveckling, oavsett om man är arbetslös eller vill studera vidare som vuxen.
Det här är en helt ok insats för en första budget, i nästa försök vill jag också se en rejäl satsning på grundskolans jämlikhet och fokus på eleverna istället för lärarna, det är för mig det som är allra, allra viktigast att ta tag i just nu, även om Anders Nilsson och Örjan Nyström inte fullt håller med om detta.
Bloggat om budget har bl.a. en briljant Peter Johansson, Göran Johansson, Mikael Damberg, Johan Westerholm (som jag snor följande länkar från), Böhlmark, Högberg, HBT-sossen, Stenholm, Kent, Krassman, El Gordo, Moberg
Problematiskt det där. Socialdemokratin tror på att samhället kan skapa jämlikhet genom att behandla människor olika: somliga ska få gå i klasser färre elever per lärare än andra t.ex.
SvaraRaderaMen då behandlar samhället elever olika och skapar därmed ojämlikhet.
Det blir än sämre av att S vill basera det hela på olika typer av grupptillhörighet och inte på individuella behov oavsett grupptillhörighet.
Samtidigt bör förstås skolan göra att det är elevens egen förmåga och inte dess föräldrars som styr utfallet i skolan.
Vad gäller detta tror jag att det är tydliga krav och mätning av objektivt mätbara resultat som ska prioriteras.
Från min skoltid minns jag att eleverna från arbetarhem ofta var väldigt intresserade av idrott och inte minst av att plugga idrottsresultat. Långt efteråt kom jag på att de antagligen gjorde detta därför att de upplevde dessa resultat som rättvisa. Jämfört med att de säkert såg sig som orättvist behandlade i skolan som redan då premierade elever som liknade lärarna.
Som jag ser det så är en utav de allra viktigaste uppgifterna för att arbetarparti att verka för att arbetare ska ha mer makt över sin arbetssituation. Och är det någonting som arbetare varit överens om på alla arbetsplatser där jag jobbat så är det att vi på golvet borde ha mer att säga till om och ledningen mindre.
SvaraRaderaSå varför är det praktiskt taget ingen som lyfter frågan om arbetardemokrati inom offentlig sektor? Här har politikerna trots allt mandat att bestämma att verksamheten ska organiseras från golvet och upp. Givetvis är det medborgarna som bör sätta mål och ramar för verksamheten inom ex. sjukvården eller skolan, men varför det sedan ska vara en hög ämbetsmannadirektör som har makten och delegerar ansvaret neråt i hierarkin istället för tvärt om arbetarna som har makten och delegerar ansvaret uppåt förstår jag inte.
Jag har läst lite organisationsteori, 7.5. HP. Det är direkt någon solid kunskapsbas men kurslitteraturen var det inget fel på. Och någonting som forskarna där verkade vara överens om (även om ingenting är svart eller vitt) så var det att...
* Tydliga strukturer är bättre än otydliga
* Teamorganisationer är bättre än hierarkiska
* Demokratiska organisationer är bättre än odemokratiska
Vad finns det egentligen för skäl att tro att demokratiska arbetsplatser skulle sköta verksamheten sämre?
Så varför inte börja lyfta frågan om demokratisering av offentlig verksamhet? Jag är övertygad om att det inte bara skulle förbättra för de anställda utan också förbättra verksamheten som sådan. Dessutom är det en viktig signal, dels att Socialdemokraterna faktiskt är ett arbetarparti och inte ett statsparti som de flesta ändå tänker., dels att arbetare inte alls är odugliga som inte klarar av annat att lyda, utan att vi faktiskt är kompetenta och förmögna att styra det här landet själva. Det skulle ge hela arbetarrörelsen en självförtroendeboost och försvaga högerns påståenden om att vi behöver ett klassamhälle av kapitalister, ämbetsmän och direktörer för att samhället ska fungera.