Under min dag har jag fastnat i flera ämnen som bottnar i den grundläggande problematiken att både tänka och göra rätt.
I mina första exempel så använder jag Socialdemokraterna men det hade kunnat vara vilket parti som helst.
Jag snor ett citat av Peter Högberg för att illustrera vad jag menar.
A-kassan blir snudd på ett avgörande politiskt mål för många socialdemokrater. Det kan inte vara rätt. Om vi säger att rätten till arbete är ett mål så måste det också vara det som syns när vi efter två valförluster formar den politiska framtiden.
Självklart ska vi ha en bra a-kassa men framförallt så ska vi se till att få fler i arbete.
Mitt andra exempel kommer från det faktum att Socialdemokraterna idag inleder en centralt sjösatt kampanj mot barnfattigdom. Ett av verktygen är en handbok om barnfattigdom.
Jag länkade glatt till den på Twitter och Facebook
Jag fick då den insiktsfulla analysen från en FB-vän
För dryga 150 år sen så påbörjades arbetet med att få ur människor i Sverige ur fattigdom, bl.a barnfattigdom och få barnen ur arbete och in i skolan. Nu 2011 så är det märkligt att det det skall behövas en handbok för att bekämpa barnfattigdomen. Hur kan vi inte ha kommit längre?
Det här är två exempel på hur vi tänker rätt men gör fel. Vi försöker bota symtom istället för sjukdomar.
Ett tredje exempel som jag väljer att hämta hos vår regering är att de vill höja pensionsåldern för att vi ska ha råd med välfärden och pensionerna i framtiden. DN visar att endast hälften av 64 åringarna jobbar. Det kanske är där man ska börja, med arbetsmiljö, gradvis sänkning av arbetstid, andra strukturer på arbetsmarknaden där erfarenhet belönas mer.
Bostadsbolagen behöver rusta upp miljonprogrammen men vet inte hur de ska finansiera när inte den borgerliga regeringen hjälper till.
Det här är något som vi lider av i hela det politiska livet. Vi budgeterar för ett år framåt, det inbjuder inte till långsiktighet.
Vi vet rent intellektuellt att om vi lyckas hålla ett barn från tvångsomhändertagande ett år så är det värt två årslöner i stadsdelen men ändå anstränger vi oss inte hårdare för att minska risken för att barn hamnar snett, vi försöker skaffa billiga platser på ungdomsvårdshem.
Egentligen kokar hela soppan ner till två element.
- Arbetslösheten måste bekämpas till varje pris för att vi ska ha råd med välfärden och för att samhället ska må bra.
- Vi måste ge våra barn likvärdiga och goda möjligheter i livet. När inte föräldrarna räcker till så måste samhället stötta upp.
Mycket annat är viktigt, t.ex. klimathot och andra miljöfrågor men om vi inte får ordning på arbetslösheten bleknar dessa ödesfrågor bort.
Hur illa arbetslösheten och de otillräckliga skyddsnäten är visar Anne-Marie Lindgren idag. LO-bloggen och Peter Andersson skriver också om detta.
Det som är det allra, allra svåraste för att komma till rätta med dessa problem är att sätta lagom stora politiska mål och åtgärder för dem. Den s.k. medellånga sikten. Är halverad arbetslöshet ett tillräckligt bra eller orealistiskt mål på fem års sikt?
Vilka politiska förslag krävs för att skapa den utvecklingen och vad kommer de att kosta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar