Utan makt är Socialdemokraterna ett halvt parti

Det har varit svårt att förstå vad det har varit som fattats Socialdemokraterna de senaste åren. Ett rastlöst parti som inte fullt ut lyckats koncentrera energin till en effektiv oppositionspolitik. I helgen förstod jag. Socialdemokraterna behöver makt för att fungera.

Partiledningen var tryggare än i Göteborg för två år sen. Ombuden kändes ivrigare. Förhandlingarna i kulissen handlade mer om politik än positioner, både ombud och partiledning lämnade kongressen lagom nöjda. Ingen hade fått allt, ingen hade behövt att ge allt, nästan alla hade fått något.

Oppositionsrollen passar Socialdemokraterna sällsynt dåligt. Nog bärs partiet av stora idéer om jämlikhet och frihet från förtryck men vägen dit handlar lite om slagord och mycket om små steg, babysteps, mot den demokratiska socialismen.

Babysteps mot den demokratiska socialismen.

Socialdemokraterna vill förändra samhället med hjälp av reformer. Ett reformistiskt parti måste ha verktyget makt för att fungera fullt ut. När verktyget vreds ur partiets händer 2006 var det svårt att ersätta med ett oppositionsarbete för att visa skillnaderna i politiken. Istället fortsatte partiet att försöka hitta något att bygga och fixa men saknade helt plötsligt både verktygslådan och snickarglädjen. Inte konstigt att vi blev vilsna.

Det är på röstsiffrorna ganska lätt att se att det var på grund av Reinfeldtregeringens misslyckande som vi gavs chansen att börja bygga igen. Inte på grund av ett ökande förtroende för Socialdemokratisk politik. För att nå det förtroendet krävs faktiskt att vi lyckas leverera. Motsvara åtminstone en del av de stora förväntningar som finns på oss.

Det som är farligt med att man nu har möjlighet till de små framgångarnas politik igen är att risken är stor att man stoppar ner huvudet i verktygslådan, jobbar på som fan, men ägnar alldeles för lite tid åt att titta på ritningen. Vad är det vi ska bygga egentligen?

Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg föreslog före kongressen, tillsammans med en rad tunga socialdemokrater, en jämlikhetsutredning. Av denna blev intet. Intresset för en fördjupad idéskiss med medellångt perspektiv saknades hos partiledningen. Man kanske blev påmind om Centerpartiets innovativa idéprogram där förslag om att tillåta månggifte helt underminerade trovärdigheten för Stureplanscentern?

Hursomhelst tror jag att det behövs en fortsatt diskussion om vad det är för samhälle vi vill bygga. Hur det ska gå till och hur vi når rätt på kort, medellång och lång sikt. Det är viktigt att den förs av oss som både är idépolitiker och sitter i parlament runt om i Sverige och både inom och utanför partiets höga väggar. Det finns en tydlig tendens att det finns en strömning som flyter vid sidan om den dagspolitiska floden och alltför sällan mötas de två för att frigöra och berika varandra.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Jämlikhetsanden i spenaten

Som en tanke denna dag när Tankeverksamheten publicerar Cecilia Dalman Eeks rapport om stad och land-problematiken var jag på resa i Dalsland dit landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) hade kommit för att lära mer om de lokala förutsättningarna och både positiva och negativa erfarenheter.

Landsbygdsministern på studiebesök på JOAB i Dals-Rostock tillsammans med bl.a. regionrådet Alex Bergström

En av de tydligaste och mest kännbara effekterna av en, med hjälp av politiska krav, framtvingad centraliseringspolitik är att statens närvaro blir allt sparsammare i våra landsbygdskommuner. Det gäller Arbetsförmedlingen, Skatteverket och Försäkringskassan men också Polisen. Samarbetet med migrationsverket funkar dåligt och på det ständigt nya uppdrag, medfinansieringskrav och behov som ska lösas lokalt utan att någon frågar hur det ska funka.

Det här skapar två effekter. Den ena är att landsbygdens befolkning får ett sämre samhällsskydd. Den andra är att det finns väldigt få jobb för den som lämnat sin bygd för att studera vidare att återvända till.

Varför gör då de statliga myndigheterna så här? Det beror på att i ett uppdrag som blir allt mer "kundorienterat" så blir samhällsuppdraget en olägenhet istället för en prioritering. Små enheter anses ineffektiva, stora "lönsamma".

Jag ser en tydlig möjlighet att vända på den här skutan. Det är att i takt med en effektiv bredbandsutbyggnad decentralisera myndigheter så att de som inte har så många besök istället kan handlägga ärenden som kommit in någon annastans eller vara uppkopplade mot en central kundtjänst. Ett exempel på det senare är den kundtjänstcentral Polismyndigheten har i Bengtsfors som handlägger enklare ärenden från hela landet via dator och telefon.

Att städerna fortsätter att växa och utvecklas är ett faktum. Det behöver ändå inte betyda att landsbygden ska behöva krympa och avvecklas.

En sista liten reflektion är att det kan nog finnas ett bekymmer som dalslänningarna har kvar att åtgärda. På de två programpunkter jag var med på var alla deltagare män, vita och bara någon enstaka var under 40.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Det politiska läget i tre punkter

Efter lite tid i stadsdelsnämnden idag så fylls, som vanligt, huvudet med tankar.

Det känns som om vi har tre lägen i politiken just nu.

1. Vi vet precis vad som behöver göras men saknar resurser.
2. Vi vet vad som behöver göras men det är någon annan som måste utföra det.
3. Vi kan definiera problemet men inte åtgärderna för att komma åt det. Manifesteras oftast med ett principdokument.

Exempel på 1. 

Stadsdelen behöver satsa mer på förskola och skola för att höja kvaliteten men det saknas både personal och pengar för att utföra det. Dessutom har vi en skollag som tvingar rektorerna trolla med knäna för att få ihop ämneskompetenserna på de små skolorna. 

Exempel på 2. 

Vi har rekryteringsproblem i många personalkategorier eftersom det saknas utbildad personal i hela landet, t.ex. förskolelärare och socialsekreterare. Det här kan vi inte lösa själva hur vi än försöker utan det är ett nationellt kompetensförsörjningsproblem som i det närmaste får beskrivas som ett nödläge. Hur vi ska lyckas matcha in kompetent personal i välfärdens yrken är ett mysterium för mig. Regeringen har inte tillsatt en bråkdel av de utbildningsplatser som behövs. Det kommer att pensioneras fler tandsköterskor än det utbildas i Västra Götaland (och antagligen i Sverige) kommande tre år om inget görs.

Exempel på 3.
Göteborg och Västra Götalandsregionen har gjort varsin fantastisk rapport om den ojämlika hälsan. I Göteborgs version finns det förslag till åtgärder. De är dock av typen

"Etablera en social investeringspolicy som syftar till att utjämna skillnader i hälsa och utveckla system för sociala investeringar"

Det vill säga inte särskilt konkret utan lite lagom luddigt. Det ger naturligtvis vägar att arbeta vidare men det är en bit till dess att en social investeringspolicy och dess implementeringar är prioriterat i stadens budget.

Självklart finns det saker som händer och sker också och det görs väldigt mycket bra i stadens verksamheter men för att ta de stora stegen i rätt riktning så känns ovanstående punkter helt klart relevanta.

Hur går vi då vidare?
Själv har jag svårt att se en annan väg än att höja intäkterna (och utgifterna) i de offentliga systemen. Helst skulle jag se det ske genom ökade statsbidrag till kommuner och landsting och att fördelningen av välstånd i Sverige förändras genom statliga initiativ (kanske göra något med ränteavdragen). Annars är det helt klart läge att höja skatten i Göteborg för att orka släta ut de pucklar som jämlikhetsarbetet kräver.

Läs gärna den rödgrönrosa debattartikeln om jämlikhet i GP.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Babysteps eller elefantkliv?

Sitter i demokratins myshörna på kommunfullmäktige i Göteborg. 

Långa diskussioner om våra gemensamma frågor. Hur vi ska göra Göteborg bättre. Hur ska vi kunna välkomna fler? Hur ska vi kunna skapa bra liv för alla barn så att de kan växa upp i frihet och trygghet.

Regeringen presenterade igår sin vårproposition. Ett förslag som faktiskt kommer att innebära minskade ekonomiska skillnader mellan människor, efterlängtat efter många långa år av ökade klyftor, även under tidigare socialdemokratiska regeringar.

Men det är babysteps. Räcker det verkligen för att träffa rätt i höst och i kommande budgetar under mandatperioden? Jag är orolig för att regeringen trots decemberöverenskommelsen inte kommer att våga ta ytterligare kliv. 

Det är kliv som behövs. Rejäla elefantkliv för att öka jämlikheten. Det är bråttom att minska klyftorna. De sociala spänningarna fortsätter att öka. I Göteborg fortsätter boendesegregationen att öka. 

Varför är det så bråttom?

Jo, det är för barnens skull. Att barn växer upp och kan räkna olika mängd år framför sig beroende på var deras föräldrar bor är orättvisan manifesterad.

Ska vi se till att de som föds idag och imorgon ska ha lika möjligheter måste vi agera nu. Rejält.

Gör något, gör mer, gör bättre

Det rör på sig i socialdemokratin. Det är inte bara ungdomsförbundet som vill förnya partiet. Det finns också ett embryo till ett nytt socialdemokratiskt paradprojekt; att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation.

Det fiffiga med det är att det framförallt innebär insatser för att minska långtidsarbetslöshet, brist på utbildning och trångboddhet. Insikten om att det mesta grundas i jämlika uppväxtvillkor ger ytterligare politiska nycklar som Socialdemokaterna börjat stoppa i låsen (pengar till lågstadielärare).

I mina ögon är den ojämlika hälsan den största orättvisan i samhället idag och den är en konsekvens av att ekonomiska och sociala klyftor har blivit större. Det ska vi socialdemokrater göra något åt nu.

I Göteborg har det gjorts ett fantastiskt arbete för att kartlägga dels hur det faktiskt ser ut men också för att ta reda på vad för andra liknande arbeten som har gjorts och vilka åtgärder som fungerar. Självklart är det något som Socialdemokraterna i ledande ställning kommer att ta politiskt ansvar för. 

Marmotrapporten som arbetet utgår från har tre steg för att lyckas. Gör något (det gör vi), gör mer (det är på gång), gör bättre (därav kartläggningen). Än är utmaningarna stora men de blir allt mer greppbara.

I Västra Götalandsregionen bygger vi hela vår oppositionspolitik kring att sluta klyftorna. Det innebär insatser för att ha jämlik tillgång till hälso- och sjukvård i hela regionen men framförallt insatser för att förebygga strukturer som skapar ohälsa. Arbetslöshet, låg utbildningsnivå och dålig miljö kan även regionens verksamheter bidra till att minska.

Regeringen håller på att tillsätta en kommission för jämlik hälsa. Jag hoppas att signalerna om att det är ytterligare en expertsamling är fel och att det istället blir en politisk kommission för att nå fram till vilka verktyg regering och riksdag ska bidra med för att minska ojämlikhet i hälsa.

I mina ögon har denna kommission en lika viktig uppgift som den framtidskommission som presenterades för några veckor sen.

Vi har nu i Göteborg tagit första steget att politiskt inom partiet samordna och fokusera våra insatser. Allt går inte att genomföra men det är inte minst viktigt att ha en gemensam utmaning som vi kan berätta för Göteborgarna om hur vi vill lösa tillsammmans. 

Socialdemokraterna i Göteborg har tappat i förtroende på alla politiska nivåer de senaste åren. Nu slutar vi huka oss för motvinden, ställer oss upp och gör något som när det börjar synas bör återvinna det förtroende som gått förlorat.