När vi bygger vägar planerar vi 25 år framåt...

...när vi bygger barn tar vi det år från år.

Funderar ofta på att vi i vissa fall faktiskt kan ha väldigt långsiktiga perspektiv medan i

andra knappt når framför nästa års budget.
Vi knyter upp tiotals miljarder i infrastrukturprojekt som sträcker sig mer än 15 år framåt i tiden, vi gör planer för stadsutveckling, vattenförsörjning och andra liknande tekniska investeringar. Vi försäkrar oss ofta om att det finns en bred politisk majoritet bakom besluten så att de inte rivs upp vid ett regimskifte vid allmänna val.

När det gäller annat så är det konjunkturen, det nuvarande skatteunderlaget och dagens politiska mode som får råda.
Det kan gälla utbildning, barnomsorg, primärvård, socialtjänst, socialförsäkringar, bostäder, föreningsbidrag, lokaltrafik m.m.

Lägg märke till en sak i denna uppräkning. Alla har bäring på barns uppväxtvillkor och utveckling. Det har också visat sig att barn födda runt 90-talskrisen är de som får kämpa hårdast i dagens Sverige. Det är deras gymnasieresultat som sjunker, som kommer in på högskolan utan tillräcklig bildning, som inte kan få ett fast jobb. Som inte tror att framtiden kommer att bli bättre.
De barn som blev budgetregulatorer i den kommunala ekonomin. Idag har vi en liknande situation med alltfler långtidsarbetslösa, en regering vars skattesänkningar urholkar den kommunala ekonomin och en brist på verktyg att möta utmaningarna.

Istället för en nationell, regional och kommunal investeringsplan för barnen som föds 2013 till deras död sådär 100 år senare får jag se hur ännu en generation blir budgetregulatorer i en allt tuffare kommunal ekonomi. Det är inte utan att man funderar på hur vi tänker.

Läs Tankeverksamhetens rapport "Att investera i barn och utjämna livschanser"

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vi har inte råd med fler skitliv.

Jag var tidigare ikväll samtalsledare på ett seminarium om antalogierna Skitliv och Hopskrivet. Böckerna (och samtalet) handlar om hur otryggheten på arbetsmarknaden breder ut sig. Deltagare i samtalet var redaktörerna för respektive bok; Frances Tuuloskorpi och Victor Bernhardtz samt två av skribenterna, Torun Carrfors och Bobbo Malmström.

En sak som verkligen fastnade var när Torun Carrfors resonerade kring vad otryggheten kostar:
I form av psykisk och fysisk ohälsa. I form av färre barn. I form av att människor inte kan utveckla sig eftersom de inte kan ta tjänstledigt.

Det där är en diskussion som vi inom socialdemokraterna borde föra på större allvar. Jobben går före allt annat men är det jobb till vilket pris som helst som gäller?
Vilka ytterligare krav kan vi ställa på offentliga arbetsgivare?
Hur kan vi underlätta för de med osäkra anställningar att vara medlemmar i facket och kvalificera sig till a-kassan?
Hur kan vi underlätta för människorna som lever i ett prekariat att få lån, flytta hemifrån, få semester, sjukersättning, föräldrapenning osv.
Hur ska de få en del av samhällskontraktet, hur skall de kunna lita på det?

Håkan Linnarsson skrev på sin blogg idag om de socialdemokratiska traditionerna pragmatism kontra att skattekronor ska användas på rätt sätt. Där gällde det privata vinstintressen i välfärden.

Det finns också andra områden där pragmatismen lett oss till den situation vi är i idag. Beslut som togs för 10-20 år sedan av socialdemokratiska regeringar, för att möta den tidens krav har skapat utrymme för en arbetsmarknad med A-, B- och C-lag idag.

Dagens fackliga rörelse måste möta inte bara krav från en svensk utan också från en globaliserad arbetsmarknad. Samtidigt vet vi att många företag har allt större avkastningskrav.

För att klara den här situationen (och den kring vinster i välfärden) så krävs faktiskt något annat än pragmatism av socialdemokraterna. Det krävs något som sällan uppvisats av nuvarande partiledning. Politiskt mod.
Att säga att man inte är nöjd med situationen och att man kan tänka sig att göra något åt den. Inte på sikt utan med start på valdagen 2014. Längre än så kan inte den unga generationen i de osäkra anställningarna vänta.
Tillräckligt många är de gånger nu som vi hört Stefan Löfven och Magdalena Andersson köpa borgerliga reformer som skapar ojämlikhet. Det är dags att leverera inte bara till de unga utanför arbetsmarknaden utan även dem som lever skitliv på den.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Sätt fokus på arbetslösheten!

Allt fler blir långtidsberoende av försörjningsstöd i min stadsdel. (Askim-Frölunda-Högsbo) Eftersom den ser ut som ett Göteborg i miniatyr så kan jag tänka mig att detsamma gäller generellt. Den största enskilda anledningen är bristerna i arbetsmarknadspolitiken och de urholkade arbetslöshetsförsäkringarna.

Skillnaden mellan de som har fäste på arbetsmarknaden och de som står utanför manifesteras därmed allt tydligare i den borgerliga politikens Sverige.
Att ingen i regeringen gör någonting är uppenbart. Det är upp till var och en att bli "anställningsbar".

Borgerligheten vill ofta låta det verka som att deras politik är en naturlag. Att det är så det måste vara. Inget kunde vara mer felaktigt.

Att mängder av människor i Sverige, av vitt skilda anledningar, måste ha hjälp för att vara attraktiva på arbetsmarknaden är uppenbart för alla (utom för regeringen).
Det kan handla om subventionerade anställningar, utbildning, praktik m.m. så länge det är individuellt anpassat.
En 55-åring från Saab har helt olika behov än en 26-åring utan gymnasiebetyg men på arbetsförmedlingen får de samma behandling.

I dagarna är det lätt att tro att det är migrationsministerns rasism som är det stora samhällsproblemet. Det ska inte förringas men främlingsfientlighet och rasism uppstår i samhällen där människors förmågor och drömmar inte tas tillvara. Där de lämnas utanför och utan framtidstro.

För att återfå framtidstron krävs att Socialdemokraterna kan presentera tydliga alternativ till den moderata regeringen. Att man står för den socialdemokratiska arbetslinje som är basen. Att stå upp för löntagares rätt, offentliga investeringar och jämlikhet.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ask och Billström. Vad den andra handen gör.

Förra veckan skrev jag om det REVA-kritiska inlägg Jonas Hassen Khemiri skrev i DN Kultur och som slog delnings-rekord i sociala medier. Poängen med artikeln var att strukturell rasism finns och att REVA bara förstärker skillnaden mellan svenskar med nordeuropeiskt utseende och svenskar med utomeuropeiskt utseende.

Då sa justitieministern att det var tänkvärt. En som uppenbarligen inte tyckte att det var tänkvärt var Betrice Asks ministerkollega på justitiedepartementet Tobias Billström som i en intervju i DN idag uttalar sig om vem som gömmer flyktingar.

"- Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda, säger han."

Att överhuvudtaget skilja på människor utifrån utseende är det som jag vänder mig mot och  när Billström upplever ett behov av att "komplicera bilden", undrar i alla fall jag i vilken världsbild hans enkla bild producerats? Att den ger upphov till rasistiska slutsatser är ju inte direkt betryggande.

I mina ögon är ändå nästa citerade uttalande från samma intervju men i en annan artikel om papperslösas möjlighet till gymnasieutbildning det som tydligast visar vilken inställning Billström har kring mänskliga rättigheter (varav rätt till utbildning är en):

"Diskussionen måste ju snarare utgå ifrån: om du ska ha en ny rättighet – varför ska du ha den rättigheten?"

Den ena ministern har alltså godkänt ett system som indirekt uppmuntrar polisen att rasprofilera människor. Den andra ministern har en bild av människors verklighetsuppfattning som verkligen utmanar tanken om en regering i takt med tiden.

I mina ögon verkar det som om det moderatstyrda justitiedepartementet behöver en helt ny ledning. Den som finns har inte ens stöd i hela sin egen regering. Det här faller naturligtvis också tillbaks på Fredrik Reinfeldt som pratade rättspolitik i Agenda igår.

Att Moderaterna har tagit kampen om Sverigedemokraternas sympatisörer verkar uppenbart. I Danmark ledde liknande utveckling bara till att det främlingsfientliga partiet fick än större sympatier. Billströms ursäkt verkar mer gälla ordvalet blond och blåögd än för att han inte tycker att papperslösa ska ha rättigheter.

Det moderaternas analys inte förstår är att det inte är tuffare tag eller hårdare migrationspolitik som dövar missnöjet. Det är bättre sociala villkor, fler jobb, bättre skolor och ett samhälle som håller ihop istället för att göra revor i samhällsväven. Ett samhälle som inkluderar istället för att peka ut. Det finns inga jobbskatteavdrag eller straffskärpningar i världen som kan ersätta den totala bristen på förståelse av vad som skapar ett gott samhälle.

Röda Berget på ämnet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Rollen

Rollen är inte bara titeln på en mycket läsvärd bok av Erland Josephson, det är också något som de flesta av oss går in och ur varje dag.

En roll som verkar svår att vänja sig vid är den som politiker.
Jag kom att fundera på det av några olika anledningar. Den främsta är den förvåning som Ulf Olsson, kommunstyrelsens ordförande i Borås (S), uppvisade över uppmärksamheten kring blogginlägget om när han glömde kliva av tåget mot Vänersborg i Öxnered och fick spendera en dag i Åmål istället. Det blev en notis i lokaltidningen och många glada kommentarer och tillrop.
Varför var detta inlägg så intressant?

Jag tror att det är för att det är ett tydligt brott mot rollen som kommunstyrelsens ordförande, socialdemokrat och politiker. Att glömma gå av ett tåg är något de flesta kan känna igen sig i, känna sympati för och när man gör något vettigt av det, känna att det är lite charmigt.
Ulf Olsson blev helt enkelt avslöjad i sin mänsklighet.
Det här verkar vara något som skrämmer de flesta politiker jag träffar. De vill bli uppmärksammade för sin kompetens, sin fackkunskap, sina retoriska färdigheter men sällan för att de är som folk är mest.
Jag inser att man blir extra sårbar som politiker, den känsla av att inte räcka till, att bli avslöjad med sina fel och brister som vi alla har från tid till annan är nog extra påtaglig som politiker eftersom man har tagit på sig ansvaret för att företräda alla andra helt vanliga människor.

Det kan lätt väcka behovet av att framställa sig som lite mindre mänsklig än andra. Det är därför det väcker uppmärksamhet när politiker gör klantiga saker.
För Ulf Olsson var resultatet av hans miss att han missade ett gruppmöte i Regionstyrelsegruppen och att han visade sin mänsklighet för sina väljare. Jag är helt övertygad om att vinsten är större än förlusten.

Detta är nu ingen uppmaning till politiker att glömma av att gå av tåget i tid och otid men att det är värt att tänka på att du är en bättre representant för dina väljare om både du och de förstår att även du är som folk är mest. Att du är villig att ta ansvar för alla innebär inte att du behöver vara felfri.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?