Arbetarrörelsens framtid!

Eftersom jag igår lite dystopiskt förutspådde arbetarrörelsens undergång så vill jag idag ta fram det hoppfulla.
Ett första exempel är den workshop som partidistriktet i Göteborg genomför i helgen för att jobba fram nya sätt att engagera medlemmarna. Görbra. (Här hade jag kunnat slänga in en eller annan brasklapp men jag låter bli eftersom det här är ett positivt inlägg.)
Andra exempel är de virtuella föreningar som är på gång i Halland och Norrtälje (hur går det?).
Ett tredje är att det faktiskt finns en ung generation som är intresserad av politiska frågor. Att de inte är intresserade av politiska partier är ett mindre problem i sammanhanget.

Arbetarrörelsens framtid går att finna i att man lyckas vända händelsekedjan från uppifrån och ner till nerifrån och upp. Att det inte är med automatik som styrelsen avslår radikala men dåligt skrivna motioner utan att man hjälper dem rätt. (Till exempel.)
Att personer som vill engagera sig och kommer med förslag inte först måste bli medlemmar för att sen bidra utan att de som bidrar blir ombedda att bli medlemmar för att sprida sina idéer.
Att kunna verka i andra forum än partiorganisationens oficiella är också viktigt. Det kan handla om sociala medier, andra organisationer, enfrågerörelser och liknande.

Det ovanstående har handlat mer om partiet än om fackföreningsrörelsen och definitivt inget om det tredje benet, bildningen inom ABF, de två ben där utvecklingspotentialen är allra störst. Fackföreningsrörelsen via sin breda räckvidd och bildningen genom sin potential till engagemang på andra villkor än partiarbetets. Även här krävs dock att man vänder blicken från det som varit till vad man kan göra framåt.

Se där. Det finns trots allt en framtid för arbetarrörelsen! Den är en hastigt undflyende och snart avlägsen möjlighet att vända utvecklingen från att bevara bilden av en folkrörelse till att faktiskt vara en. Den framtida styrkan ligger inte i att hålla en linje, den ligger i omfamnandet och välkomnandet av mångfald, jämställdhet och olikhet. I att spegla och förstå samhället som det är och inte som det har varit.

Moberg, Göran Johansson, Ulf Bjereld, HBT-sossen

ETC, GP, Exp, HelaGotland, Arbetet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Resurser viktigast för kvalitet i välfärden

Jag läser idag reaktioner på Stefan Löfvens medverkan i Agenda och de icke-svar han lämnade om vinster i välfärden.
Att vi inte ska ha för stora vinster är tydligt men att vi inte kan förbjuda vinster är också tydligt och att det är svårt att hitta en lösning som varken skrämmer mittenväljare eller vänsterväljare  - eller - för den delen, lämnar kryphål för välfärdskoncernerna.

Men som Heléne Hellemark Knutsson skriver att:

Det som är viktigast är att verksamheterna håller en hög kvalitet. Detta har visat sig i ett flertal olika skandaler, som Carema förra hösten, men också i kommunal verksamhet, att så inte alltid är fallet. Därför måste vi införa bättre kvalitetskontroller och uppföljningssystem i verksamheterna. 

Det stämmer ju inte.
Det viktigaste för att skapa god kvalitet i välfärdens verksamhet är knappast kvalitetskontroller och uppföljning. Det är resurser.
I form av personal som orkar trivas på jobbet. Lokaler som är ändamålsenliga och ledarskap som istället för att se nästa neddragning i verksamheten ser nästa förbättring.
Hur vi ska se till att resurserna räcker för det? Ett steg vore väl att behålla någon miljard som idag försvinner i aktieägares fickor till verksamhet?

Stefan Löfven i Agenda:


Ola Möller, Peter Högberg, Peter Andersson om Löfvens gårdag
Johan Westerholm på SVT Debatt
Vepsä och Österberg på Dagens Arena
AB , Exp, SVT,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetarrörelse utan framtid?

Som en fjunig junior i det socialdemokratiska partiet men redan en medelålders man i världen utanför så försöker jag förstå arbetarrörelsen på de sätt som står till buds. Jag lyssnar, läser och iakttar.

Det är på många sätt en berättelse om personer som väljer att tillbringa stora delar av sina vuxna liv som en kugge i ett organisatoriskt maskineri.
Det är också en berättelse om att bida sin tid, hålla ihop och inte minst att hålla med. Hålla med rätt personer i rätt frågor. Inte sticka ut.

Jag är helt övertygad om att den ideologi som ligger till grund för socialdemokratin är klok. Jag är lika övertygad om att den ledarkult som finns inom arbetarrörelsen är farlig.
Kulten består i att det bara finns en sanning, en uppsättning svar som duger och att det bara är ett fåtal personer som garanterat vet vilka denna sanning och dessa svar är.

Min övertygelse blev igår stärkt när jag läste Olle Sahlströms "Don Emilios badkar". Sahlström beskriver det som en (omedveten) vilja inom arbetarrörelsen att efterlikna näringslivets ledarskap. Att istället för att underordna sig för en arbetsgivare gör man det för en styrelse i fackklubben eller i arbetarekommunen. Exemplen är många på när människor som tagit egna initiativ blivit kvästa, förda åt sidan och tillrättavisade. Det som inte går att kontrollera är av ondo, oavsett hur välvilligt det är.

Som ni förstår är detta en kultur som jag har svårt att fördra. Jag är helt övertygad om att de bästa idéerna är de som kläcks på ett helt annat håll än i styrelserummet och att styrelsernas uppgift är att försöka identifiera och exploatera de goda idéer som kommer nedifrån.

Ett annat bevis på min tes är den ovilja att ta konsekvensen av ett misslyckande som finns. På distriktskonferenserna runt om i Sverige efter det detroniserande valnederlaget 2010, tog då styrelserna konsekvenserna av att misslyckats med sin viktigaste uppgift och avgick?
Nejdå, på de platser jag känner till så konstaterades det glatt att vi gjort en organisatoriskt bra valrörelse men att budskapet varit otydligt. Därför var skulden för misslyckandet de centrala valstrategernas, inte de lokala organisationerna.

Det handlar förstås om makt. Makt över positioner, personer och pengar. Istället för att reflektera över framtiden så ser man i backspegeln och gärna med ett rosa skimmer.
Dessa maktspelare lever överallt inom arbetarrörelsen och bygger på många år av nätverksbyggande, inrättande i ledet och att hålla god min i elakt spel. De som lyckas har tagit rätt rygg att följa.

Självklart är dessa maktspelare också idealister som vill socialdemokratins bästa men den kultur av oemotsagt upphöjande av auktoriteter är väldigt onyttig för en folkrörelse som borde bygga på upphöjandet av gräsrötternas mångfald.

Ni märker förstås att jag också fegar ur, undviker att nämna namn, peka ut och svartmåla personer. Tyvärr tror jag inte att det hade hjälpt att flytta på ett fåtal personer. Det jag tror behövs är ett helt annat ledarskap inom partiet där vi vänder på kuttingen, där styrelser på fullt allvar ställs till ansvar för verksamheten och där de spretiga initiativen används istället för att kväsas. Det handlar om ett ledarskap som bygger på att man inte nått sin position utifrån överlägsenhet, lojalitet, makt eller pengahunger utan en vilja att vara en god ledare i arbetarrörelsens tjänst.

Idag talar Stefan Löfven, han gör det som en ledare för Sveriges största parti med en god del av folkets sympatier i rösten. Han gör det också för ett parti bestående av en åldrande kader med människor som vet sin plats, väntar på sin tur och inte skulle drömma om att utmana ledarskapets auktoritet. Om socialdemokraterna på lång sikt ska kunna vinna framgång är det minst lika viktigt att de strukturerna ändrar sig som att vinna nästa val.

Jag är en fjunig junior i arbetarrörelsen men stor nog på jorden. Nog förstår jag vikten av att visa en enad front men om jag fick välja mellan en armé av fotsoldater utan ledare men med ett gemensamt mål eller en välutrustad skara riddare styrda med järnhand är valet inte svårt.
Läs gärna
Moberg, P Andersson, P Johansson, Granstedt, P Högberg som alla skriver om Löfvens tal.
Fler bloggar på Netroots.

AB, GP, TV4, SVT, GP, DN, AB, SR, SySv, GP,
- Posted using BlogPress from my iPad

Höjd a-kassa och högre kommunbidrag, eller?

Jag har precis läst en debattartikel av Magdalena Andersson - Socialdemokraternas ekonomisk-politska talesperson.

Mest för min egen skull så tänkte jag nu försöka översätta vad hon skriver, för det var ingen lätt artikel att förstå för en stackars humanist.

Jag tolkar i alla fall det som att vi ska stimulera tillväxten av jobb och minska effekterna av en möjlig ny ekonomisk kris om Eurokrisen växer ytterligare.
En av de saker hon pekar på är "automatiska stabilsatorer" av konjunkturen. En sådan som inte längre fungerar är a-kassan. Dels för att färre får ersättning och framförallt för att ersättningsnivåerna är så låga. En högre a-kassa ger större möjligheter för hushållen att upprätthålla sin konsumtion vid ev. arbetslöshet. Man kommer fortfarande ha råd med sina lån och därmed undviks att bostadslånebubblan spricker.

En annan sak är överskottsmål och budgetbalans mål för kommunerna. Jag tolkar Andersson som att vid en kris kommer kommunbidragen att försvaras, dessa har nuvarande regering fryst vilket alltså innebär en reell försämring av kommunernas ekonomi varje år. En höjning av statsbidragen kunde sätta stopp för den våg av neddragningar i kommunsektorn som vi ser runt om.

En sak jag fortfarande inte förstår är när Andersson skriver att "...under normala förhållanden har penningpolitiken huvudansvaret för att stabilisera produktion och sysselsättning till sina långsiktigt hållbara utvecklingsbanor."
Vad är en långsiktigt hållbar utvecklingsbana för sysselsättningen? Jag trodde att vårt mål var full sysselsättning? Hjälp mig med detta snälla!

Summan av denna översättning blir att nog kommer även en socialdemokratisk regering att ta stort ansvar för statens finanser men även för hushållens och kommunernas. Detta genom att stimulera näringslivet till fler arbetsplatser, människor genom utbildning och höjd a-kassa och kommuner genom höjda statsbidrag. Men varför skriver hon inte det i så fall?

Bloggat har Johan Westerholm om socialdemokraternas tystnad.
Peter Andersson ochPeter Johansson om siffertrix kring restarurangmomsen

Fler bloggar på Netroots!
- Posted using BlogPress from my iPad

LO ute på banan i välfärdsdebatten!

Idag skriver LOs vice ordförande Tobias Baudin tillsammans med ordföranden på LO-distriktet i Västsverige (min arbetsplats), Dan Gabrielsson på GP Debatt.

Det är en avsiktsförklaring som inte går att missförstå. Jag inser att jag inte är så oberoende i det här inlägget men jag är faktiskt stolt över att jobba i den del av arbetarrörelsen som säger ifrån på riktigt och inte via mummel i mungipan.

Så här inleds artikeln:

För varje skattekrona som stoppas undan i något skatteparadis riskerar vi färre anställda inom äldreomsorgen. För varje skattekrona som riskkapitalisterna plockar ur välfärdsektorn riskerar skolresultaten att sjunka ytterligare. För varje skattekrona som försvinner ner i välfärdsprofitörernas fickor riskerar principen om allas rätt till lika vård att sättas ur spel.

Vi betalar skatt för att de ska gå till våra barns skolgång. Vi betalar skatt för att våra föräldrar ska få den bästa omsorgen på sin ålders höst. Vi betalar skatt för att alla ska få den bästa sjukvården.

Vi som medborgare ska ha möjlighet att välja bland en mångfald av utövare. Men den typ av valfrihet som innebär frihet för riskkapitalbolag att plocka miljonvinster ur vår välfärdssektor är fullständigt oacceptabel. Det finns inget likhetstecken mellan valfrihet och riskkapitalism.

Personligen så efterlyste jag så sent som för några veckor sedan att LO skulle visa korten och är därför klart nöjd med detta initiativ. Det som kan oroa lite är bristen på konkreta förslag. De utlovas i december då LOs välfärdsutredning skall leverera skarpa förslag för att stoppa vinsterna i välfärden. Det är för sent för att få in i motionerna till socialdemokraternas partikongress men gott om tid för partiets styrelse att förhålla sig till i sina förslag till kongressen.

Att tro att rösterna åter kommer höjas för att reglering av vinster i välfärden är en fråga vi kan förlora valet på är bara att vänta sig när den dagen kommer. Till dessa röster rekommenderar jag Johan Westerholms inlägg "Battleground Stockholm". Det finns en värld utanför tullarna som även de innanför bryr sig om. Jag lovar.

I spåret av vinster i välfärden följer en diskussion om det fria företagandet och att företag ska kunna göra det de är bra på. De intressen som ligger bakom de vinstdrivande företagen inom välfärden är bara bra på en sak och det är att tjäna pengar. Den typen av expertis har vi fått nog av nu. Pengars värde är en schimär, en värdig ålderdom, god vård eller barn som lyckas är däremot den bästa investering ett samhälle kan göra. Låt oss ta tillbaka initiativet för medborgarnas skull och låta kapitalet gnälla lite, de har så det räcker, tro mig.

Läs också Ola Möller, Annarkia, LO-bloggen

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?