Att vänja sig vid ilskan

Att varje dag leva i en politisk sfär, facklig-politisk eller politisk-politisk innebär att ständigt bli påmind om hur dålig vår regering är för svenskarna.

Det är inte bara nedmonteringen av välfärden och attacken mot fackföreningarna. Det är också hela den glidning av perspektiv som är deras förtjänst.

Perspektivet på att varje individ är en solitär som bör och kan göra allt för att maximera sin  personliga ekonomi. Ingenting annat. Det är allt. Ekonomi. Maximering.

När jag börjar skriva om det så är det klart att känslan av ilska infinner sig men jag måste erkänna att jag börjat trubbas av, slipas ned. Det är svårt att bli lika upprörd hela tiden även om det är välförtjänt och motiverat.

Det är då de där historierna behövs, ni vet de som politiker brukar ta som exempel vid tal och debatter. Historierna om hur systemen faktiskt påverkar enskilda människor och inte grupper. 

Hur cynismen och likgiltigheten för att det finns människor bakom siffrorna blir tydlig. 

De historierna är det svårare att vänja sig vid och svårt för borgarna att vifta bort. Det är svårare att värja sig mot historierna i Majblommans skrift än Unicefs rapport om barnfattigdom men den är lättare att skriva en debattartikel eller ett blogginlägg om.

Det är olika saker som triggar min ilska. 

En sån är regeringens sätt att välja siffror efter sammanhang. Att prata om sysselsättning när det passar och arbetslöshet när det passar. Siffertricks för att slippa ta konsekvensen av sitt medvetna eller omedvetna misslyckande.

En annan är när regeringen inte företräder hela folket utan hela tiden gynnar de som redan har det bra. Men kortsiktigt. 

Även de som har det bra idag kommer få det tufft den dag de behöver välfärden, bostad eller när pendeltågtrafiken rasar ihop pga för lite resurser till underhåll. Den kortsiktigheten gör mig nästan mest upprörd av allt. Oförmågan att se samhället som annat än en leverantör av valresultat.

Läs också SVT Debatt om därför är KU kritiska mot regeringens agerande

Martin Moberg om lästips kring regeringens sätt att bli av med barnfattigdomen

Peter Högberg om bristande strategi rörande Dawit Isaak.

Alliansfritt Sverige om Reinfeldts relativism

Peter Andersson om att befria Stockholmarna från oansvariga politiker

Lars Bäck om Asocialt när "marknaden" sköter bostadspolitiken.

Peter Johansson om Järnvägskaos och bristande ledarskap.

och det var bara dagens skörd.

AB, BT, SVT, DI

P.S. Varför skriver inte lika många kvinnliga bloggare på Netroots?

fler blogginlägg på  Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

En folkrörelse i snigelfart

Det är inte alla söndagmorgnar man vaknar upp och tänker att; igår deltog jag i en folkrörelse.
Även om mitt bloggande kan ses som ett försök att skapa opinion och lust för den socialdemokratiska politiken så inser jag att väldigt många av de som läser dessa rader redan är övertygade. Hur ska vi då göra för att få fler att bli aktiva inom partiet?

Arbetarepartiet Socialdemokraterna har sedan den automatiska anslutningen via vissa fackförbund upphörde inte hämtat sig. Inte i kraft, inte i medlemsantal och inte i inställning.

Fortfarande så bygger nästan hela partiets arbete på att det är medlemmarnas insatser som ska skapa opinion på arbetsplatser och väcka diskussionen kring köksborden och värva nya medlemmar. Det är medlemmarna som ska vitalisera partiets politik via rådslag och föreningsarbete med motioner och skrivelser. Det är också en väldigt tydlig hierarki, som säkert var mycket praktisk när partiet var tio gånger så stort.

Det finns dock en stor paradox i detta. Den genomsnittlige partimedlemmen är 65 år. dvs pensionär. Utan tvekan träffar även pensionärer andra människor. Men inte på arbetsplatsen. Kanske inte så många unga.
Detta innebär att folkrörelsen håller på att dö sotdöden om vi inte ändrar inställning.

I och med att partiet har varit statsbärande och fortfarande är styrande i väldigt många kommuner så saknas en oerhört vital ingrediens i en folkrörelse. Radikalismen. Ilskan över ett ojämlikt samhälle och viljan att gå långt för att förändra finns inte längre som en drivkraft. Makten är bra att ha men som drivkraft för ett parti är den tämligen värdelös.
Jag är engagerad för att förbättra vardagen för de som har det tufft men framförallt för att skapa ett tryggt samhälle för mina, och andras, barn. Jag är arg på att den borgerliga regeringen med vett och vilja försöker att förhindra möjligheterna för dem. Jag är fly förbannad på en kapitalmarknad där vinster ses som mått på produktivitet. Där de anställdas villkor är underställda de ekonomiska villkoren. Där medborgare i behov av hjälp betraktas som ekonomiska problem.

Jag tror tyvärr att den organisationsutredning som nu har börjat arbeta inom partiet kommer att bli helt meningslös. Det som behöver förändras är inte i första hand organisationen. Det är inställningen. Ska organisationsutredningen göra nytta är det så fall igenom att lägga ett mycket radikalare förslag än man har mandat för.

Jag är också helt övertygad om att det inte är våra ledande företrädare som kommer att initiera denna förändring. Tids nog kommer Håkan Juholt att tvingas raka av sig mustaschen och rätta in sig i ledet av procentrapande politikerdockor i nyhetsprogrammens analyser.

Som ledamot i SDN har jag börjat förstå hur den här processen går till. Den kallas för "att ta ansvar". Att ta ansvar innebär att man inte bryter budgetramar, att samförstånd med politiska motståndare är eftersträvansvärt, att förvaltningen får klara, tydliga och rimliga direktiv.

Det är därför hoppet måste stå till de som står utanför det politiska etablissemanget, de som är engagerade i enfrågerörelser, i protester mot sjukförsäkringen t.ex. I dessa rörelser, utan formell ledning finns det som är framtiden för socialdemokratin.

Tyvärr måste vi fortsätta att förvalta i majoritet och vara förnuftiga i opposition men vi måste delta i och finna former för ett vitaliserat engagemang via den aktivism som orättvisorna i en marknadsstyrd värld skapar.

Min partiordförande i Göteborg, Anna Johansson, sa efter valförlusten 2010 att vi måste vara relevanta. Relevanta blir vi inte av att ha den mest förnuftiga finanspolitiken. Relevanta blir vi när vi ser problemen i människors vardag och blir förbannade av dem istället för att försöka försvara varför det blivit fel.

Jag tycker att vi måste erkänna att det socialdemokratiska samhällsbygget har havererat och att för att få ny hållkraft så måste vi bygga helt nytt istället för att reparera.
Det duger heller inte att förhålla sig till borgarna, vi måste förhålla oss till massorna!

Detta inlägg inspirerades av Elin Grelssons kulturkrönika i GP idag "Folkrörelser skriver historia".

Andra läsvärda inlägg idag:
Peter Johansson som kommenterar och polemiserar med min, Peter Högbergs och Johan Westerholms Brännpunktartikel igår. Det gör även Göran Johansson.
Ali Esbati om det farliga muslimhatet, Michael Granstedt om bostäder och tillväxt, Helena Ericson om konsten att förvränga verkligheten. Sebatian Stenholm om vinster i välfärden. Roger Jönsson om att socialdemokraterna lyfter upp människors vardag

SvD om ingen ny enpartistat.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Ska det vara så här?

Disclaimer: Om ni för stunden söker konstruktiv och nyanserad kritik av regeringens politik läs någon annanstans!

Nu börjar soptunnan bli full med skit och vi är bara i november. Det är för h-e nästan fyra år kvar till nästa val och redan nu så väller skiten in.
Arkelstenhistorian är ju bara fråga om etik men kan ses symptomatiskt.
Det är 1500 totalt utförsäkrade psykiskt sjuka som ses som en mindre angelägenhet av den hos mig rysningsframkallande Mr Axnér.
Det är Mr Billström som tror att det är facket som är ensamt ansvarig för arbetsvillkoren. 
Det är Mrs Carlsson som tycker byråkrati är viktigare hos SIDA än på UD.

Det som är mest fascinerande med hela alltet är att inget fastnar på de tre storgässen som sitter längs upp i hierarkin och överseende slätar över när någon av det som Peo Wågström så träffande kallar knähundarna. 
Det är Mr UPA Reinfeldt (klart han håller sig undan, det är ju negativ kritik, det sänker inte han sig till att besvara), Mr Borg och den halaste av de hala, Mr Bildt som av outgrundlig anledning har fått frikort från media att kunna göra vad han vill utan att minsta fläck fastnar. Hans sätt att säga att det där är småsaker och bli arg på följdfrågor har skrämt skiten ur den svenska journalistkåren. Det är väl det som är överklassens signum att om man inte bryr sig om skiten så finns den inte. Imponerande, antar jag att en PR-guru skulle tycka.
Well, som tur är är det inte bara jag som är arg. Det finns andra också - som dessutom har kött på benen.
Läs t.ex. Löntagarbloggen om arbetsrätten eller Ett hjärta rött om sjukförsäkringarna och många andra på Netroots.
Är du mer intresserad av socialdemokratins framtid rekommenderas att delta i Öppna kriskommissionens diskussion. Här och på Facebook.
Over and out.

Varför sosse - om barnfattigdom och mjuka värden

Världens modernaste man, Michel de Montaigne skriver "i värsta fall kan denna motbjudande frihet att framställa sig ur två aspekter - handlingarna på ett sätt - orden på ett annat - vara tillåten dem som berättar om ting" i sina Essäer uppdaterade 1588.
Det finns därför anledning för mig att berätta om varför jag är socialdemokrat i ord och handling och det finns också skäl att ifrågasätta varför andra säger en sak och gör en annan.
Jag blir kort sagt ledsen och förbannad att ett ord som barnfattigdom existerar och galet arg på att den ökar i Sverige 2010! Jag blir trött när system förändras till att gynna ett fåtal (antagningen till universitetet). Jag blir superarg när människor betraktas som bidragstagare när de är sjuka eller föräldralediga och får betala mer skatt än den som jobbar.
Jag blir vansinnig när den som är utan jobb inte har möjlighet att delta i aktiviteter på arbetsförmedlingen de första 90 dagarna.
Jag grundar min tro på socialdemokratin i den övertygelsen om att mitt parti är det som är mest intresserat av att bygga ett jämlikt samhälle. Ett samhälle där rik och fattig är relativa begrepp men inte faktiska. Jag vet att den svenska socialdemokratin har kämpat i över 100 år för alla människors lika värde, det är mer än man kan säga om något annat parti.
Det finns också något nytt inom socialdemokraterna idag. Åren i opposition har inte enbart varit av ondo, det har behövts att dammas av och köpas nytt i den garderob av tankar som ska skapa ett Sverige som har framtidshopp och där alla har samma möjligheter till framgång.
Jag tror på ett Sverige där de mjuka värdena har större plats, där kunskap och gemenskap är de viktigaste begreppen, ett Sverige där "De andra" inte skrämmer, där barnen är nyfikna och har möjlighet att utforska sin värld i en trygg och tillåtande miljö där prestationskraven är nedtonade.
För att göra detta inlägg extra långt och snårigt tänkte jag också nämna två områden till där jag är säker på att en progressiv politik är att föredra. Jag vill bo i ett samhälle som tar klimathotet på allvar, där vi har stora möjligheter att jobba internationellt för att öka samarbetet mellan stater för att minska mänsklig miljöpåverkan. Jag tror att en rödgrön regering i Sverige kommer att göra detta till ett ekonomiskt och kunskapsmässigt tillväxtområde i mycket högre grad än en alliansregering.
Jag vill också slå ett slag för en internationell politik som bygger på att utveckla frihet och demokrati framför att med vapenmakt intervenera "skurkstater", här har Sverige en lång tradition av socialdemokratisk utrikespolitik att försvara som nu luckras upp av Mr Bildt i den svenska undfallenheten mot Nato och USA.

Vi måste visa vår ilska!

Ibland blir man förbannad ibland känner man sig maktlös, mina bloggkollegor visar med väl illustrerade exempel på hur sjuka och arbetslösas situation har försämrats de senaste åren.
Storstad och Ett hjärta rött åskådliggör på ett utmärkt sätt om du vill ha siffror till orden.
Själv tänkte jag skriva om min ilska kopplad till dessa siffror. (Det kan bli en hel del utropstecken!)
Jag tycker det är skönt att Östros blir heligt förbannad på Odells illa dolda personangrepp. Jag hade blivit ännu gladare om han hade blivit heligt förbannad på den politik som regeringen för som håller på att sätta alla svaga grupper i samhället i skiten. För sjuka, arbetslösa och ungdomar går det rent ut sagt åt h-e just nu. Det måste få ett stopp!
Jag tror att vi på lördag kan få se en mäktig uppvisning över den rättmätiga ilska som finns hos folk över vad regeringen håller på att riva ner. Trygghet som det tagit 100 år av kamp för att bygga upp!
Nu är det dags att ta orden i sin mun igen. Upp till Kamp! och även om det inte är sista striden så är det den viktigaste på 80 år!
Frihet! Jämlikhet! Gemenskap! Hållbarhet!
Enade vi stå!