Att varje dag leva i en politisk sfär, facklig-politisk eller politisk-politisk innebär att ständigt bli påmind om hur dålig vår regering är för svenskarna.
Det är inte bara nedmonteringen av välfärden och attacken mot fackföreningarna. Det är också hela den glidning av perspektiv som är deras förtjänst.
Perspektivet på att varje individ är en solitär som bör och kan göra allt för att maximera sin personliga ekonomi. Ingenting annat. Det är allt. Ekonomi. Maximering.
När jag börjar skriva om det så är det klart att känslan av ilska infinner sig men jag måste erkänna att jag börjat trubbas av, slipas ned. Det är svårt att bli lika upprörd hela tiden även om det är välförtjänt och motiverat.
Det är då de där historierna behövs, ni vet de som politiker brukar ta som exempel vid tal och debatter. Historierna om hur systemen faktiskt påverkar enskilda människor och inte grupper.
Hur cynismen och likgiltigheten för att det finns människor bakom siffrorna blir tydlig.
De historierna är det svårare att vänja sig vid och svårt för borgarna att vifta bort. Det är svårare att värja sig mot historierna i Majblommans skrift än Unicefs rapport om barnfattigdom men den är lättare att skriva en debattartikel eller ett blogginlägg om.
Det är olika saker som triggar min ilska.
En sån är regeringens sätt att välja siffror efter sammanhang. Att prata om sysselsättning när det passar och arbetslöshet när det passar. Siffertricks för att slippa ta konsekvensen av sitt medvetna eller omedvetna misslyckande.
En annan är när regeringen inte företräder hela folket utan hela tiden gynnar de som redan har det bra. Men kortsiktigt.
Även de som har det bra idag kommer få det tufft den dag de behöver välfärden, bostad eller när pendeltågtrafiken rasar ihop pga för lite resurser till underhåll. Den kortsiktigheten gör mig nästan mest upprörd av allt. Oförmågan att se samhället som annat än en leverantör av valresultat.
Läs också SVT Debatt om därför är KU kritiska mot regeringens agerande
Martin Moberg om lästips kring regeringens sätt att bli av med barnfattigdomen
Peter Högberg om bristande strategi rörande Dawit Isaak.
Alliansfritt Sverige om Reinfeldts relativism
Peter Andersson om att befria Stockholmarna från oansvariga politiker
Lars Bäck om Asocialt när "marknaden" sköter bostadspolitiken.
Peter Johansson om Järnvägskaos och bristande ledarskap.
och det var bara dagens skörd.
fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar