Frågan är ständigt aktuell och det finns egentligen två svar.
1. Det gör vi inte (för vi är dumma)
2. Vi belönar kompetens ekonomiskt.
Ett ställe där man har bestämt sig för att belöna formell kompetens är Norge. Jag fick i går en dragning över det norska lärlingssystemet.
Kort förklarat går det ut på att om du går två-årig yrkeslinje på gymnasiet och sen praktiserar i två år med låg lön så får du en yrkesexamen som berättigar dig till ett lönelyft som i handeln är på 40 kr/timma.
En 22-årig handelsanställd med heltid och yrkesexamen tjänar ungefär 30 000 norska kronor i månaden. Sen är hen iofs i toppen på lönestegen och får endast de förhandlade påslagen därefter.
(Den stora bristen i Norge är praktikplatser för att ta emot lärlingar. Detta trots att praktikföretaget får över 9000 kr/månad för att ta emot en lärling. Det är annat än Fas 3 det. Det betalar ca 80% av den totala lönekostnaden inkl. sociala avgifter under praktiken - och då jobbar lärlingen fullt sista halvåret. Inget löfte om anställning behöver heller utfästas.)
Jag vill inte med detta säga att vi ska göra som i Norge. Vad jag vill säga är att det i Norge är en j-a skillnad mellan att inneha en formell yrkeskompetens eller sakna den.
Ett annat sätt att belöna kompetens är ju naturligtvis en klapp på axeln och erbjudan om befordran till chefsskap och därmed löneförhöjning.
Det är nästan omöjligt för en som har specialkunskap och hög produktivitet inom ett område att nå hög ekonomisk ersättning utan att ta på sig ett personalansvar, oavsett om det är något som passar personen eller inte.
Det som är uppenbart är att kompetensbehovet genomsyrar hela livet. Det kan vara social kompetens, kulturell kompetens, emotionell kompetens, praktisk eller teoretisk kompetens. Vi mår alla bättre av att känna oss kompetenta och när någon erkänner din kompetens.
Vad vill jag då?
Jag tror att jag vill säga att när det ser ut som det gör i våra verksamheter i offentlig regi, när budgetkraven är så hårda att människor baxnar under dess tyngd.
Det är då vi måste erkänna kompetensen hos de enskilda. Det är då vi måste förstå, stötta och bekräfta de som använder sin kompetens till max. Vi som är politiker måste också ha kanaler och tentakler för att uppfatta de idéer som kommer från andra än cheferna, det är inte säkert att den mest relevanta kompetensen finns hos dem.
För att lyckas med det så behöver vi utveckla de metoder och de modeller vi använder för ledning, styrning och rekrytering för chefer i offentlig verksamhet.
Istället för ett chefsskap som bottnar i en egen formell, teoretisk kompetens så behöver vi ett ledarskap som kan se och lyfta kompetensen hos medarbetarna. På det viset ökar vi medbestämmande, välbefinnande och värdet hos vår största investering. Personalen.
Barometern, Oscarsson, James Sjöström, SVT
1. Det gör vi inte (för vi är dumma)
2. Vi belönar kompetens ekonomiskt.
Ett ställe där man har bestämt sig för att belöna formell kompetens är Norge. Jag fick i går en dragning över det norska lärlingssystemet.
Kort förklarat går det ut på att om du går två-årig yrkeslinje på gymnasiet och sen praktiserar i två år med låg lön så får du en yrkesexamen som berättigar dig till ett lönelyft som i handeln är på 40 kr/timma.
En 22-årig handelsanställd med heltid och yrkesexamen tjänar ungefär 30 000 norska kronor i månaden. Sen är hen iofs i toppen på lönestegen och får endast de förhandlade påslagen därefter.
(Den stora bristen i Norge är praktikplatser för att ta emot lärlingar. Detta trots att praktikföretaget får över 9000 kr/månad för att ta emot en lärling. Det är annat än Fas 3 det. Det betalar ca 80% av den totala lönekostnaden inkl. sociala avgifter under praktiken - och då jobbar lärlingen fullt sista halvåret. Inget löfte om anställning behöver heller utfästas.)
Jag vill inte med detta säga att vi ska göra som i Norge. Vad jag vill säga är att det i Norge är en j-a skillnad mellan att inneha en formell yrkeskompetens eller sakna den.
Ett annat sätt att belöna kompetens är ju naturligtvis en klapp på axeln och erbjudan om befordran till chefsskap och därmed löneförhöjning.
Det är nästan omöjligt för en som har specialkunskap och hög produktivitet inom ett område att nå hög ekonomisk ersättning utan att ta på sig ett personalansvar, oavsett om det är något som passar personen eller inte.
Det som är uppenbart är att kompetensbehovet genomsyrar hela livet. Det kan vara social kompetens, kulturell kompetens, emotionell kompetens, praktisk eller teoretisk kompetens. Vi mår alla bättre av att känna oss kompetenta och när någon erkänner din kompetens.
Vad vill jag då?
Jag tror att jag vill säga att när det ser ut som det gör i våra verksamheter i offentlig regi, när budgetkraven är så hårda att människor baxnar under dess tyngd.
Det är då vi måste erkänna kompetensen hos de enskilda. Det är då vi måste förstå, stötta och bekräfta de som använder sin kompetens till max. Vi som är politiker måste också ha kanaler och tentakler för att uppfatta de idéer som kommer från andra än cheferna, det är inte säkert att den mest relevanta kompetensen finns hos dem.
För att lyckas med det så behöver vi utveckla de metoder och de modeller vi använder för ledning, styrning och rekrytering för chefer i offentlig verksamhet.
Istället för ett chefsskap som bottnar i en egen formell, teoretisk kompetens så behöver vi ett ledarskap som kan se och lyfta kompetensen hos medarbetarna. På det viset ökar vi medbestämmande, välbefinnande och värdet hos vår största investering. Personalen.
Barometern, Oscarsson, James Sjöström, SVT
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar