Återigen blossar den partiinterna kritiken och reflektionen upp bland s-bloggarna.
Det är naturligtvis ett uttryck av två saker.
1. Borgerligheten har inte sagt något riktig tokigt senaste veckan. (Även om Anders Borg fått bakläxa här).
2. Tystnaden råder i partihögkvarteret på Sveavägen 68.
Jag måste nu reagera mot att jag saknar en dimension i många inlägg. Den konstruktiva. Att analysera problemet är relativt lätt;det går för långsamt, maktstrukturerna är bevarade och den politiska utvecklingen osynlig. Den ena handen inte vet vad den andra gör och uttalanden från företrädare spretar åt alla håll.
Ja, jag kan själv hamna i gnällfällan. Det är ofta lättare att tycka än att tänka till.
Öppna kriskommissionen lyckades förhålla sig konstruktivt till politiken och organisationen och det känner jag var en stor styrka i det arbetet. Jag hade gärna sett att fler Netrootsbloggare återigen börjar tänka konstruktivt kring politiken för att bidra till tankearbetet. Roger Jönsson är duktig på detta.
På ett möte om studier i partiet igår så jämförde föredragaren den lokala föreningen med en idrottsförening. Han menade att styrelsen alltför ofta är med och spelar istället för att som fotbollsföreningens styrelse skapa förutsättningar för föreningens medlemmar att spela.
Om man ska dra den analogin lite längre så hamnar bloggarna på läktaren i den interna kritiken, vi är ofta de där griniga gubbarna som vet precis hur det ska göras, trots att vi aldrig spelat själva. De där gubbarna som ingen lyssnar på.
En som öppnar för en konstruktiv förändring är Peter Högberg som beskriver hur ett tillträdande kommunalråd istället för att ta på sig 25 uppdrag delade ut dem bland kommunstyrelsegruppens medlemmar. Jag tycker väl att man kan vara ännu mer frikostig och dela ut dem bland hela fullmäktiges, eller ännu fler medlemmar. På det sättet ökar vi både ansvarsfördelning, maktfördelning och engagemang.
Att få fart på vårt gamla parti kommer att bli oerhört tungt och jag tror att Sandro Wennberg har rätt när han skriver att vi behöver riva allt för att bygga upp igen. Det är väl hur byggandet ska gå till som är problemet?
I begynnelsen var medlemmen. Medlemmen vill förändra någonting. Tillsammans med andra. Hur ska vi gå tillväga för att bäst förändra det medlemmen vill? Hur ska medlemmen kunna påverka, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.
Jag tror att vi måste utgå från att den lokala föreningen behandlar lokala frågor. Om man vill behandla andra typer av frågor ska det finnas andra typer av föreningar, i varje Arbetarekommun/Partidistrikt samt på nätet.
Den stora frågan är dock makten och uppdragen, de som man har inom partiet och de som man har i samhället. Det är i nomineringsförfarande och val av våra företrädare som vi verkligen kan se hur infekterat vårt parti är av maktlystnad och hur maktkoncentration och hur uppdragsmaximeringen för våra toppnamn sätter käppar i hjulet för partiets lokala utveckling. På det här området har jag inget annat förslag än att sprida makten och uppdragen så mycket som möjligt. Hur det ska gå till hoppas jag få förslag på från annat håll.
EX, Folkbladet, DN, AiP, Arbetarbladet.
"Socialdemokraterna: Okej låt oss riva; vad gör vi sen"
SvaraRadera...plockar fram ritningen från fyrtiofem..!
Tycker du att det är svårt att göra sin röst hörd inom socialdemokratiska partiet ?
SvaraRaderaOm kommunikationsvägen mellan gräsrötterna och toppen i partiet uppfattas som lång av nya medlemmarna kan detta leda till att folk helt enkelt avstår från att fortsätta att engagera sig.