Det här med ungdomsarbetslösheten

Har ikväll varit på ett seminarium kring ungdomsarbetslösheten med den för arbetarrörelsen unika händelsen att inte alla inbjudna talare var sossar!

Tanken var att se bortom det politiska käbblet och försöka hitta dagens och morgondagens lösningar på problemen med unga och arbetslöshet.

Kort sammanfattning är att det finns två lösningar där den ena är förutsättningen för den andra.

1. Fler måste klara utbildningen i grundskolan och gymnasiet. Är du eller dina föräldrar utlandsfödda och har låg utbildningsgrad och du dessutom är av manligt kön så riskerar du statistiskt sett att misslyckas i betydligt högre grad än den av svenskar med universitetsutbildning födda flickan.
Denna statistik skapar ändå inte förutsättning för förändring, bättre uppföljning och stöttning på individnivå gör det och framförallt att skolan tror på och hittar sätt att stimulera även de barn som har problem att klara sig hela vägen.

2. Gör du det så är dina förutsättningar att få jobb mycket bättre men det idag lika svårt för företagen att hitta arbetskraft som det var 1990 när arbetslösheten var 2%.
Lösningen är då mer arbetsplatsförlagd utbildning, praktik, yrkespraktik, yrkesutbildning, lärlingssystem etc. System som kräver att företagen är med och tar ansvar för den kompetens de behöver. Lättare för stora företag men tufft för små och medelstora. I länder med väl utbyggda lärlingssystem är bristen på handledare ett av de stora problemen.

På kort sikt så kan system lika Socialdemokraternas utbildningskontrakt vara effektiva. På lång sikt är det en medvetenhet och investering av kommunerna i förskola och grundskola som är nyckeln.

För den arbetsplatsförlagda utbildningen så finns det en väg att gå där man löser två av de unga på arbetsmarknadens stora problem. Att ha rätt kompetens och att få fast jobb. Om ett företag investerar i en persons utbildning, oavsett om de får kompensation från staten, kommer de att vilja att den personen jobbar kvar.

Hursomhelst så kommer det att krävas mer politisk vilja till lokala, flexibla och individuella lösningar som faktiskt går ut på att få arbetslösa in på arbetsplatserna än att de får träna sig på CV-skrivande med en coach.

Bloggat: Göran Johansson, Facket i sommarland, Moberg, Unionen Opinion, Peter Johansson
GP, SydSv, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vem vinner på vår eviga diskussion om vinst i välfärden?

Finns det verkligen inget annat att prata om än hur skattepengarna ska fördelas mellan stat, medborgare och kapital?

T.ex vad vi gör med skattepengarna. Vilka metoder som skulle fungera bättre för att stärka kvaliteten i vård, skola och omsorg.

Jag blir beklämd av den stora makt en liten skara välbetalda lobbyister har över vårt partis interna debatt. Detta fokus på driftsformen är definitivt kontraproduktiv för en idédriven debatt där metoderna kan diskuteras. Vem vinner på att den handlar om driftsform tror du?

Driftsformen har inte mycket med kvalitet att göra. Det finns positiva och negativa exempel både inom offentlig och privat regi. Att ett företag i välfärdssektorn visar vinst är väl snarast en positiv sak.

Mitt stora frågetecken är hur man utnyttjar sin vinst och varför man vill ha den.

Om den används till för att göra ännu bättre verksamhet, investera i personalens utbildning eller verksamhetens lokaler eller något annat om man lyckas gå plus på driften så är väl det sk-tbra!

En annan variant är att betala ut överskottet, som alltså består av skattepengar, som aktieutdelning eller att höja värdet på bolaget inför  en framtida försäljning.

Denna variant är anledningen till det massiva motståndet mot vinster i välfärden. Skattepengarna kommer inte skattebetalarna till del, Sverige har ett av de minst reglerade systemen i världen när det gäller vinster inom skolan.

När Niklas Nordström i GP idag försöker problematisera frågan om hur vi ska finansiera välfärden i framtiden uppstår två frågor. 

Den ena är vem som betalat artikeln (och vad den kostade)?

Den andra är om han verkligen tror att detta scenario är det enda möjliga?

Det känns alltför ofta som vi tar prognoser som spådomar. Att de inte är möjliga att förändra.

Det finns t.ex. ett väldigt tydligt sätt att förändra prognosen om höjd pensionsålder, höjda skatter och allmänt elände för att finansiera välfärden.

Vi kan se till att Sveriges företag fortsätter att vara konkurrenskraftiga. Vi ser till att fler kvinnor deltar i arbetslivet och att fler kan jobba längre, kanske t.o.m. till 65.

Vi arbetar aktivt för jämlikhet och för att arbetslösheten pressas tillbaka.

Alla dessa saker ger en helt annan prognos för framtiden.

Är det inte det den interna debatten ska handla om. Hur förändrar vi prognosen för framtiden. Hur ska vi förändra våra system och metoder för att den svarta bild som blir uppmålad inte ska bli sann?

Men den diskussionen hinner vi aldrig ha eftersom vi är fullt engagerade i att diskutera vilka bolagsformer som är bäst. Det ska vi också göra men nu är det enda vi håller på med.

Läs också Fokus om Det tysta systemskiftet och Dagens Arena om Skadeskjuten trygghet.

Karl-Petter Thorwaldsson och Tobias Baudin i Svd om att vinstuttag urholkar välfärden
Möller om att frågan om vinster är mer än ja eller nej

Moberg, SvD, nyheterna.net

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Hjälp! Pengarna är snart slut!!!!

I förra veckan var jag på ett mycket spännande seminarium med Sandro Scocco, ekonom som numera kör i egen regi men som har en historia både på AMS, departement och LO.

Det han sa som vi fritidspolitiker kan ta med oss tillbaka och som blir väldigt tydligt när man tittar på statistiken är att vi måste jobba längre.
Men. Inte 75 längre. Utan att fler måste jobba längre. Idag jobbar endast varannan 65-åring. Har du dessutom oturen att bli av med jobbet efter 55 så löper varannan risken att bli långtidsarbetslös. Dessutom blir etableringsåldern på arbetsmarknaden allt högre.

Att fler arbetade timmar kommer att behövas står utom tvivel. Här är en bild för att belysa det:

Karriärtips till barnen: Vårdyrken!
Troligen kommer vi att behöva en stor arbetskraftsinvandring för att täcka behovet av arbetskraft i offentlig sektor. En idé för Sida vore att starta vård- och svenska-utbildningar i Afrika. Alternativet är kanske en inomeuropeisk invandring norrut och en utomeuropeisk invandring till södra Europa. Den som lever får se.

Hursomhelst så måste den offentliga sektorn ta sitt förnuft till fånga och sluta att slita ut kvinnorna som jobbar i den. Sjukskrivningarna är fortfarande skyhöga och både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön är ofta alltför tuff för att människor ska orka ett helt yrkesliv. Det är usel ekonomisk hushållning att tvinga människor att lämna arbetslivet alltför tidigt eller erbjuda pensionsavtal. Hellre något lägre produktivitet och längre arbetsliv än tvärtom.

Dessutom finns det strömningar inom borgerligheten för mer anhörigvård och mindre offentlig vård. En tydlig kvinnofälla och ett tydligt brott mot arbetslinjen. Om vi ska slippa en hög pensionsålder så måste kvinnorna delta mer i arbetslivet än vad som nu är fallet.

Steg ett är naturligtvis jämställda löner.

Steg två att det obetalda arbetet och föräldraledigheten delas jämt.

Det tredje steget är det mest uppenbara, för att få fler arbetade timmar så behöver vi fler jobb att gå till, för att få fler jobb så måste vi satsa på innovationer och industri, vi kan inte försörja nationen på tjänster (även om de också går att exportera i viss mån). Vi kan inte heller öka offentlig sektor hur mycket som helst utan att jobben ökar någon annanstans också.

Möller, Moberg
Arb, Arb

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Varför skolpengen inte fungerar #kfgbg

I budgetdebatten i Göteborgs kommunfullmäktige pågår enligt vad jag kan få ut av twitterflödet en diskussion om skolpeng och andra system för öronmärkning av stadsdelsnämndernas ansvarsområden.

Jag tror att det är på sin plats att förklara varför en peng som följer med varje person i behov av kommunal service blir fel, speciellt i vår situation med vinstdrivande aktörer på "välfärdsmarknaden".

Om vi tar skolan som exempel är det som händer att elever med stora behov kommer att få stora skolpengar, här är första problemet. Vem avgör den enskilde elevens behov? Hur blir det rättssäkert?

Andra problemet är hur skolan ska kunna planera verksamhet när man inte vet vilka resurser som är tillgängliga från termin till termin.

Det tredje är att de elever som har hög skolpeng blir värdefulla tillgångar på skolmarknaden. De kommer att värvas till skolföretag som hellre ser en hög avkastning än en hög kvalitet. Löften om kontanter och datorer är inte ovanliga vid gymnasieval. Vill vi verkligen att grundskolan ska ha samma system? 

Det är därför enligt mig bättre att de lokala nämnderna får medel för att inom sin stadsdel kunna fördela till de skolor som har störst behov av det. Den resursfördelningsmodell som finns i Göteborg är inte perfekt men ett betydligt bättre verktyg än en skolpeng som följer eleven vart den än i världen sig vänder. Friskolorna har redan idag en mycket generös beräkning av den skolpeng de får per elev.

En personlig skolpeng kan inte säkerställa att eleven får den skola den behöver. För det krävs ett större system som bygger på långsiktighet och inte planering termin för termin.

Den här principen gäller inom hela välfärdsmarknaden. 

Min tydliga åsikt är att vi inte ska tjäna pengar på barn, sjuka och gamla. En öronmärkt peng som följer individer gör dem till varor på en marknad mer än det gör dem fria. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att riskera unga människors framtid pga en stark privatiseringslobby.

GP, Exp

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Jämtin visar vägen för ökad kommunal jämställdhet men orkar lokala politiker följa?

Igår skrev partisekreterare Carin Jämtin tillsammans med oppositionslandstingsråd Lars Dahlberg i SvD om en väg alla socialdemokratiskt styrda kommuner bör beträda.

"Vi socialdemokrater ska anta utmaningarna och bli bättre arbetsgivare i kommuner och landsting – och det snabbt. När vi passerar årsskiftet 2013/2014 ska vi redovisa resultat. Det handlar om konkreta åtgärder på följande områden:

• Rätt till heltid. Varje ny tjänst ska vara en heltid. Alla anställda ska erbjudas heltidsanställning.

• Tryggare anställningar. Ingen medarbetare ska vara visstidsanställd längre än två år, oavsett inom vilken tidsram visstidsanställningarna har skett.

• Bättre arbetsmiljö. Alla kommuner, regioner och landsting ska genomföra regelbundna medarbetarenkäter med konkreta åtgärder och uppföljningsförslag."

Jag hör nu på olika håll åsikten att det förslag som läggs kan vara orealistiskt.
Farhågan är att de lokala politikerna inte orkar/vill genomföra det partiledningen föreslår.

Det är tyvärr en befogad oro. Vi har ett "tacksamt" läge i kommunerna just nu att skylla allt på regeringens misslyckande med att minska arbetslösheten och de ökade bördor detta innebär för kommunerna - plus de frysta statsbidragen förstås. De allra flesta kommuner brottas med en mycket besvärlig ekonomisk situation. De är helt enkelt för små och har för liten skattebas och för liten buffert för att klara servicen i dessa tider av fiskal snålhet.

Dessa problem är reella. Men. Finns energi och vilja är förändring möjlig.
Det är i mina ögon inte lite underligt att i de manligt dominerade sektorerna inom kommunal förvaltning är heltid norm men inte i de kvinnligt dominerade. Bara det bevisar för mig att det är en möjlig reform. Jag ser en heltidsreform inte bara som en reform för bättre arbetsgivarpolitik utan också som en mycket efterlängtad jämställdhetsreform inom kommunal sektor.

Om nu socialdemokratiska kommuner gömmer sig bakom budgetbekymmer så förstår jag dem men accepterar det egentligen inte. Om vi inte börjar att gräva där vi står kommer vi aldrig att förändra någonting. Det kommer alltid att vara "för dyrt".

Som en fotnot kan jag bifoga att Göteborgs stad och Kommunal i år skrev ett avtal med heltid som norm och att även om arbetet på sina håll går trögt är ambitionen att minska visstidsanställningar till förmån för heltidsanställningar. Det är en i första hand organisatorisk fråga, inte en ekonomisk.

På ämnet: Moberg

Sydsv, AB, BT

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?