20 maj 2012

Tankar från en tvivlare 2 av 3

I världen runtom oss är människors framtid och sociala trygghet underlägset bankernas krav på avkastning. Överallt är vinstkrav och social hänsynslöshet företagens melodi. Något som nu för jorden mot klimatkatastrofens yttre gräns och lämnar människor i fattigdom när ägarna håvar in miljardvinster till t.ex. H&M. Världens ledare vågar inte fatta nödvändiga beslut om klimaträddande åtgärder pga kortsiktig politisk opinion och rädsla vad media ska säga.

Jag har svårt att förstå varför det här är något vi ska vara så skitnödiga om. Varför är vi rädda att formulera kritik mot detta? Det handlar inte om kommunism, det handlar om att sätta människovärde före pengavärde.

Jag vill inte ha politiker som är teknokrater, pragmatiker och opinionsfluktande. Jag vill ha stora tänkare, visionärer och frihetskämpar!

Förståndsmässigt så inser jag ändå att förtroende skapas av en trovärdig framtoning snarare än en storslagen. Jag slutade följa Dalai Lama på Twitter eftersom man bara kan stå ut med en viss mängd milda och visa aforismer i en livstid.

Är man självsäker och stillsamt förtroendeingivande kan man komma undan med det mesta (läs Reinfeldt och Borg).
Läs del 1 av 3 här!
Läs del 3 av 3 här!
Läs fler bloggar på Netroots

- Posted using BlogPress from my iPad

Tankar från en tvivlare 1 av 3

Och södergöken gal...

Under en längre tid har min lust att delta i den dagliga debatten avtagit. Det är inte för att orättvisorna eller skillnaderna i samhället har blivit mindre. Det är för att jag har svårt att hitta ett läge där mina ord tillför ytterligare dimensioner.

En anledning till min brist på inspiration är att den politiska debatten idag är mycket av en kamp om siffrorna. Inte om drömmarna eller lösningarna. Jag har svårt att se att någon annan än de mest initierade reagerar på de politiska förslagen som finns. Att moderater försöker utmåla oppositionen som ansvarslös utan att själv ta ansvar för arbetslösheten är det tydligaste tecknet på hur avpolitiserad diskussionen är. Det är en kamp om orden och det berömda problemformuleringsprivilegiet.

Att Reinfeldt trampade i klaveret med sina "etniska svenskar" är en sak, men problemet att människor med låg social status hamnar utanför är inget nytt. Vad ska vi göra åt det borde vara frågan snarare än ett påstående om att Reinfeldt är smygrasist. Det är bristen på lösning som är den stora skandalen och den lösningen har inte heller socialdemokraterna presenterat.

Inne i mig växer tvivlet. Vill socialdemokraterna förändra världen? Behöver världen förändras på annat sätt än att socialdemokraterna får makten? Samtidigt är tecknen tydliga på behovet, i Sverige men inte minst i världen runtom oss.

I Sverige så tvekar vi på vad som är viktigast, föräldrars rätt att fritt välja skola eller alla barns lika möjlighet till en bra skola. Individens möjligheter knyts till status och bakgrund snarare än dess egen kraft och vilja.

Läs del 2 av 3 här!
Läs del 3 av 3 här!

Läs fler bloggar på Netroots!
Högberg om största möjliga tystnad
- Posted using BlogPress from my iPad

9 maj 2012

Hur värderar vi kompetens?

Frågan är ständigt aktuell och det finns egentligen två svar.
1. Det gör vi inte (för vi är dumma)
2. Vi belönar kompetens ekonomiskt.

Ett ställe där man har bestämt sig för att belöna formell kompetens är Norge. Jag fick i går en dragning över det norska lärlingssystemet.
Kort förklarat går det ut på att om du går två-årig yrkeslinje på gymnasiet och sen praktiserar i två år med låg lön så får du en yrkesexamen som berättigar dig till ett lönelyft som i handeln är på 40 kr/timma.
En 22-årig handelsanställd med heltid och yrkesexamen tjänar ungefär 30 000 norska kronor i månaden. Sen är hen iofs i toppen på lönestegen och får endast de förhandlade påslagen därefter.
(Den stora bristen i Norge är praktikplatser för att ta emot lärlingar. Detta trots att praktikföretaget får över 9000 kr/månad för att ta emot en lärling. Det är annat än Fas 3 det. Det betalar ca 80% av den totala lönekostnaden inkl. sociala avgifter under praktiken - och då jobbar lärlingen fullt sista halvåret. Inget löfte om anställning behöver heller utfästas.)
Jag vill inte med detta säga att vi ska göra som i Norge. Vad jag vill säga är att det i Norge är en j-a skillnad mellan att inneha en formell yrkeskompetens eller sakna den.

Ett annat sätt att belöna kompetens är ju naturligtvis en klapp på axeln och erbjudan om befordran till chefsskap och därmed löneförhöjning.
Det är nästan omöjligt för en som har specialkunskap och hög produktivitet inom ett område att nå hög ekonomisk ersättning utan att ta på sig ett personalansvar, oavsett om det är något som passar personen eller inte.

Det som är uppenbart är att kompetensbehovet genomsyrar hela livet. Det kan vara social kompetens, kulturell kompetens, emotionell kompetens, praktisk eller teoretisk kompetens. Vi mår alla bättre av att känna oss kompetenta och när någon erkänner din kompetens.

Vad vill jag då?
Jag tror att jag vill säga att när det ser ut som det gör i våra verksamheter i offentlig regi, när budgetkraven är så hårda att människor baxnar under dess tyngd.
Det är då vi måste erkänna kompetensen hos de enskilda. Det är då vi måste förstå, stötta och bekräfta de som använder sin kompetens till max. Vi som är politiker måste också ha kanaler och tentakler för att uppfatta de idéer som kommer från andra än cheferna, det är inte säkert att den mest relevanta kompetensen finns hos dem.

För att lyckas med det så behöver vi utveckla de metoder och de modeller vi använder för ledning, styrning och rekrytering för chefer i offentlig verksamhet.
Istället för ett chefsskap som bottnar i en egen formell, teoretisk kompetens så behöver vi ett ledarskap som kan se och lyfta kompetensen hos medarbetarna. På det viset ökar vi medbestämmande, välbefinnande och värdet hos vår största investering. Personalen.

Barometern, Oscarsson, James Sjöström, SVT
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

7 maj 2012

Fanns inga skillnader, vart skulle man sträva då?

Jodå, skillnaderna mellan rik och fattig ökar. 
Även om man som Reinfeldt menar att "vanligt folk" procentuellt blivit mer rikligt belönad av regeringen om man tjänar lite pengar så har man i pengar ökat skillnaderna, inte bara i inkomst utan också i disponibel inkomst, dvs konsumtionsutrymmet desto mer.

Den regering vi har har just nu har ingen önskan att förändra det mönster som nu förstärkts. Tvärtom tror man att det är individers vilja/tvång att lyckas som är det viktigaste skälet till deras framgång eller brist på framgång. Även sjukdom kan tydligen räknas in via någon slags calvinistisk princip att den som blir sjuk har syndat.

När man vill tillräckligt mycket så anser tydligen regeringen att samhället mirakulöst nog har en fungerande struktur för utbildning, matchning på arbetsmarknaden, rehab, bostäder och infrastruktur. Det är märkligt hur individers vilja att arbeta ska kunna åstadkomma detta. 

Jag har klippt ut en del av en graf från dagens intressanta reportage i SVD:, den visar på utvecklingen av disponibel inkomst mellan inkomstgrupper de senaste 20 åren.

Här ska genast tilläggas att socialdemokratiska regeringar har ingått i det gäng som förstärkt skillnaderna mellan hög och låginkomsttagare efter 1994. Tempot har dock förstärkts kraftigt sedan 2006.
Nå, vad är då konsekvensen av detta?
Kraftigt försämrade socialförsäkringar (eller bidrag som statsministern numera kallar dem) är en sak.
Ett samhälleligt fokus på att försöka nå status via matriell välfärd en annan.
"– Det ställer till det för en del barnfamiljer när normaliteten flyttas uppåt. Även om de fattiga inte blivit fattigare så är det svårare att hänga med i det som anses vara självklart och normalt för alla andra. Vi har en alltmer konsumtionsbaserad vardag som gör att man måste ha vissa prylar, till exempel kunna kommunicera med jämnåriga via olika medier som kostar pengar, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola." SvD
Tyvärr finns ingen enkel väg ur denna fälla men det här är ett mönster som känns igen i alla delar av samhället och min övertygelse är att för att minska skillnader i t.ex. skolresultat och arbetslöshet pga socioekonomisk bakgrund så måste vi också se till att den socioekonomiska bakgrunden blir mer jämlik. 

Hur vi ska åstadkomma minskade inkomstskillnader? Det finns två sätt. Att de som tjänar minst börjar tjäna mer och att de som tjänar mest börjar tjäna mindre. Jag tror i första hand på den första modellen och den förutsätter också att löneökningarna under lång tid kommer i de yrken som idag har låg status, höga sjukskrivningstal, hög stress och dåligt medinflytande. De s.k. kvinnoyrkena. 
Här har inte minst SKL en nyckelroll att spela men det uppdraget har de inte fått och kommer inte att få under en borgerlig majoritet.

Social aktion och Satyagraha om inkomstskillnader
Högberg och Moberg om sprickan i välfärden
SVT, DN, GP
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

6 maj 2012

Reinfeldt är mästare i konsten att räkna som det passar

Har som många andra inom den politiska sfären tagit del av partiledardebatten.
Mina intryck är att det är olyckligt att alternativen inom svensk politik är så otydliga. Det handlar om att få människor i arbete och ha sunda statsfinanser.
Det stämmer naturligtvis. Målen är desamma men vilka är vägarna? Alliansens har nått sitt slut, inga nya förslag finns att hämta.

Socialdemokraternas har ännu inte nått dagens ljus. Det breda kompetenslyft som behövs i kombination med en mer aktiv arbetsmarknads och näringspolitik behöver konkretiseras. Kanske kan det vänta tills i höst men jag vill inte gärna bevittna fler debatter där vi accepterar regeringens politik till 95%.

Att Reinfeldt försökte mästra Löfven med raljanta slängar gick säkert hem hos Muffarna men antagligen ingen annanstans. Löfven är mycket trygg i sig själv och sin kompetens, han är ingen slugger utan vinner, i brist på vinnande (för)slag,  på bättre balans och uthållighet.

Mitt intryck av statsministern är att han har en oerhört vältrimmad förmåga att använda räknande så att det låter bra, snarare än att det är bra.
Han pratar om att fler är sysselsatta men att lågavlönade har fått procentuellt mer i plånboken.
Det är ju intressant att andelar är mer lämpligt när det gäller en befolkning som ökar och att kronor och ören bättre beskriver förändringen av inkomster.
Den bild han ger oss är alltså inte helt falsk men den är inte heller relevant.

Betyg:
Lövfen: 3
Reinfeldt: 2
Fridolin: 2 - (att undervisa i en debatt - aj, aj)
Björklund: 3 (debatter är alltid en bra gren för en besserwisser)
Sjöstedt: 3 (ensam på sin kant, hade blivit högre om han inte tappat humöret)
Lööf: 1 (jag har en mental blockering när det gäller henne, ska erkännas)
Hägglund: 2 (kan inte förklara skillnaden mellan valfrihet och vinster till skatteparadis)
Åkesson: 3 (konsekvent, oerhört konsekvent pratar han om SD:s politik)

Högberg, Jönsson , Göran Johansson, Högberg , Peter Johansson

Media: AbAb2Ab3Ab4Ab5Ab6DNDN2DN3SvDSvD2SvD3SvD4SvD5SvD6SVTSVT2SVT3SRSR2,

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik