The Horror

Det här inlägget kommer faktiskt inte att handla om regeringen Reinfeldts skräckinjagande praktiskt utövade ideologi (som ibland kan påminna om Kurtz i Apcalypse now).
Inte heller om valberedningens rädsla att försöka öppna processen kring partiledarvalet i Socialdemokraterna, även om den är tydlig och, i min mening, irrationell.
Det här ska handla om den partikultur som nu börjar komma upp i ljuset. Peter Högberg nämner den i ett inlägg igår, idag skriver han (helt oberoende från mig) om - rädsla!. GP:s Maria Sköld i en artikel idag berör också ämnet. (GP och Maria Sköld har en ambitiös bevakning av partiledarkonklaven i pappret, nästan inget når tyvärr nätet.)
Det handlar om hur människor förminskar "sina inre stämningars längtan" för att behålla jobbet, inflytandet eller nåden hos dem närmast över i hierarkin. Jag har varit medlem i snart ett år och mitt intryck är att man pratar lika mycket om inte mer om partiet som organisation än vad man gör om vår politik. Det finns ett hierarkiskt tänkande som är oerhört kontraproduktivt. En rädsla för att göra fel och sticka ut. Ta plats. Hos partistyrelsens ledamöter låter det att det är klart att det behövs förändring men jag har mandat från mitt distrikt. Osäkerheten om framtiden kväver den faktiska förändringen, även om man inser att den är nödvändig. Det är därför jag stämmer in i HBT-sossens uppmaning - Flytta på er! Även om ni är jättebra personer så måste ni flytta på er.
För hade det i partiets, av kongressen valda, ledning funnits insikten om att partiet är en planta där de översta grenarna inte längre får näring från myllan, som dött, stelnat och dessutom skuggar och hotar undervegetationen då hade vi inte behövt skrika så högt här utifrån. På extrakongressen i mars (där jag vill vara ombud), hoppas jag att diskussionerna om hur organisationens kultur ska förändras är lika närvarande som diskussionerna om hur politiken ska förändras. Den nya partiledaren och den (av mig förutsatta) nya partisekreteraren har väldiga uppgifter att utföra inom partiet när det gäller att gjuta nytt liv och ge näring åt en vissnande ros.
Jag har hört talas om en organisationsutredning. Det behövs.
Inte minst så ska det bli spännande att höra hur man från partiet centralt tänker ta tillvara den snabbt växande och snabbt växlande aktivism som finns i de digitala medierna. Jag är rädd för att om något av Ö:na går segrande ur ränksmideriet så riskerar man att förlora ett möjligt försprång på den traditionella metodens altare.
Det är en del av rädslan hos partiets etablissemang. Vi som är aktiva på nätet är bortom kontroll. Ingen ombudsman eller distriktsstyrelse har möjlighet att lägga band på våra tangenter eller viljor. Det inbillar jag mig är något som skrämmer de som inte deltar, en rädsla bottnad i okunskap.
Istället för rädsla och maktspel skulle jag vilja se nyfikenhet, öppenhet och ödmjukhet. Men det är väl ingen som vill något annat väl?

Många bloggar om Socialdemokraternas framtid och politik, inte minst på
 NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?
Fler bloggar om Socialdemokraterna, Partiledare, politik

Det är lätt när man gör rätt från början

Läser med glädje Röda Berget som kommenterar en så oerhört osexig historia som ett bygge av ett P-hus.
Men det är inte vilket P-hus som helst utan ett energieffektivt P-hus.

"P-huset ska bl a förberedas för lokal energiproduktion i form av två vertikala vindkraftsverk som kan utnyttja Västra hamnens gynnsamma vindläge. Även solceller integreras i fasaden mot söder som ska bidra till att minska byggnadens elbehov Pressmeddelande"

Vad bra det kan vara när man tänker efter före. Energi och kostnadseffektivt och på sikt en bra investering.
Malmö verkar vara riktigt på G både när det gäller social och ekologisk hållbarhet. Kul.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Partiledarkonklaven: Vi behöver ny kraft både i retorik och politik

Jag drabbades av lite funderingar idag på väg från barnavlämningen. Funderingarna har sin början i när valberedningen igår presenterade sina kriterier för en ny partiledare, vägt mot en enkät med partiledarkandidater i GP igår (se bild, inte på nätet) och i den kontext Göran Johansson i måndags presenterade valberedningens roll på ett möte i Frölunda Kulturhus.
Min fundering är var den politiska kraften tagit vägen i diskussionen?
Valberedningen efterlyser en massa organisatoriska egenskaper samt erfarenheter. Ingenting om ett visionärt ledarskap, ingenting om en retorik som kontrasterar mot alliansens. Förvisso står det att man ska kunna vinna val men det kan väl klassas under kategorin - Nähä!
När GP frågar fem ledande sossar, Palm, Damberg, Sommestad, Östros och Österberg så behagar bara de tre första att svara på enkäten och då svarar de två riksdagsledamöterna lydigt på frågorna men Sommestad vågar ifrågasätta frågans giltighet. Att Östros och Österberg överhuvudtaget inte bryr sig om att svara diskvalificerar dem från min lista på kandidater jag kan tänka mig att stötta.
Vad jag är ute efter är att vi inte kan fortsätta att besvara frågor med - Jo, men... Vi måste börja säga. - Den frågan är felaktigt ställd, den utgår från att vi lever i en värld som måste vara just så här. Att det ekonomiska och politiska landskapet måste se ut just så här.
Många efterlyser självförtroende och att vi ska lita på de socialdemokratiska idéerna. Mer och mer forskning visar att vi har fog för det samtidigt som det nyliberala tänkandet med människor som allt igenom rationella produktionsenheter får duktigt på pälsen.
Det självförtroendet saknar vi från i stort sett alla ledande socialdemokratiska företrädare idag. Man säger hellre att det var fel att kampanja mot Rutavdrag och för fastighetsskatt än säger att vi tror på att samhället måste ha stora resurser för att stötta och hjälpa de medborgare som behöver det samt för att utvecklas och växa mot framtiden. De resurserna måste tillföras på ett sätt som är solidariskt utformat.
Vem är förste ledande företrädare ut med att föreslå en total revidering av det sönderfallande skattesystemet, istället för att prata om detaljer i det nuvarande? Jag har hört Anna Johansson nämna det, vi får se om det kommer upp på kongressen. (Där jag vill vara ombud).
Det som är viktigt att komma ihåg är att enbart en förändring av retoriken (läs ny partiledare) för oss en bit på vägen men för att komma i mål och vinna 2014 och 2018 så måste vi också förändra politiken, lyfta våra blickar och se framtiden med råg i ryggen och stora tankar i huvudet.

Lästips i ämnet: Arbetarrörelsens Tankesmedja, Aftonbladets Karin Pettersson har idag skrivit en mycket läsvärd krönika om "the joy of politics".
Gammelmedia: SVT, DN, Ekot, LO-tidningen (tack till Göran Johansson för länkar)
Bloggat: Peter Högberg, Sandro Wennberg,Peter Johansson, Johanna Graf, Martin Moberg m.fl på
NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Er önskan är mitt försök

Idag gick jag ut på min Facbookprofil och bad om förslag på vad jag skulle skriva om.
Mina basketbuddies Christer och Anton kom med dessa förslag.

Eftersom det här är ämnen som jag har personlig erfarenhet av i mitt dagliga liv och ansvar för i min nya roll som stadsdelspolitiker så tänker jag - jag får väl ge det ett försök.

Min känsla är att det finns ett begrepp som inte ofta syns på Anders Borgs eller Ulf Kristerssons kontor; värdighet. Den kostar nämligen ingenting att äga men mycket att upprätthålla.
Där det egentligen borde vara samhällets viktigaste plats att behandla individer med värdighet och respekt, att lyfta människor, gör man det helt enkelt svårare att vara arbetslös. Man  hittar på en avstjälpningsplats. Låt oss kalla den Fas 3.
I en annan av samhällets viktigaste funktioner skapas idag situationer i förskolegrupper där lärarna måste resignera från sina ambitioner till att vara trötta tröstare, där de barn som borde få extra uppmärksamhet nästan aldrig kan få det. En felaktig befolkningsprognos ställer till jätteproblem för föräldrar som inte får dagisplats nära sitt hem, eller inte alls, och för förskolor som får gigantiska barngrupper.
Hur ska vi lösa dessa små bekymmer... det finns idéer. Jag läste för ett par dar sedan med stort intresse om hur Malmö stad beslutat att försöka anställa långtidsarbetslösa. Bl.a. Här, här, här och här. Jag hoppas att Malmös exempel visar sig framgångsrikt och att vi i Göteborg i så fall kan hänga på.
På förskolan så kan det här vara en väg att minska antalet barn per vuxen i förskolan men det minskar inte barngrupperna. (Jag är osäker på tekniska detaljer och terminologi i det följande men jag tror att ni förstår.) Under plusjobbstiden gavs möjlighet till ett antal kvinnor (för det är nästan bara kvinnor som jobbar inom förskolan) att få komma in i en yrkesroll och få ett praktiskt ansvar för vårt samhälles viktigaste resurs. I gengäld fick mina döttrar, deras kompisar och den ordinarie personalen ett par välkomna händer till för att leka, trösta eller byta blöjor. Jag tror att alla inblandade var väldigt nöjda men när reformen tog slut försvann denna möjlighet till ökade personalresurser. Det är något i grunden sjukt när vi tvingas dra ner på lägstanivån i förskolans verksamhet men tyvärr har det berömda barnperspektivet som Göteborgs stad ska jobba med inte ännu slagit igenom.
Som nybliven stadsdelsnämndspolitiker börjar jag dock att förstå hur fruktansvärt opraktiskt det är med offentlig förvaltning. Samtidigt hur omöjligt det hade varit att planera om privata aktörer skulle försörja hela behovet av kommunal service eller om varje barn var en vandrande påse pengar som skapade en omöjlig planeringssituation.
Ett exempel är hur vi just nu ökar antalet lokaler för förskolor. I Göteborg ligger driften av förskolan under Stadsdelsnämnden men lokalerna beställs av det centrala Lokalsekretariatet. Varje år görs en prognos kring hur många barn som borde vilja ha förskoleplats just i år och nästa år. När den slår fel, åt rätt håll, som den gjort i Högsbodelen av vår stadsdel i år så står förvaltningen med ett knappt år på sig att utöka kapaciteten kraftigt. I det här läget valde vi att satsa på utbyggnad av den kapacitet som finns i en av de befintliga förskolorna. Vi hade kunnat välja att köpa platser av de närliggande stadsdelsförvaltningarna. Nu görs alltså en beställning till Lokalsekretariatet på nya förskoleavdelningar - låt oss kalla det en satsning på barnen men det är egentligen en satsning för att klara kommunallagen.
Problemet är att Lokalsekretariatet kan säga nej. De har inte råd, lust, tid - whatever. Föräldrarna i stadsdelen kan också säga nej, de vill hellre till ett privat alternativ.
Grundproblemet är dock att budgetramarna är d-t snåla och det går inte att få mer pengar från kommunen (trots att man gjorde ett rejält överskott i kommunens ekonomi).
Som den fjärrskådare jag är så inser jag att varje sparad krona på barnen troligen kommer att bli en kostnad någon annanstans i systemet i framtiden. Min vän på Facebook ville att jag skulle komma med ett förslag och det kommer nog men jag måste nog få tänka på det lite till först och klättra lite i den läskiga och byråkratiska kommunala bergskedjan ännu mer för att kunna hitta vägarna genom passen.

Jag ber om förtroende att bli ombud på den Socialdemokratiska extrakongressen.
Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Gränsen mellan lek och allvar

Jag vill tacka Paul Ronge för att definiera gränsen mellan lek och allvar på Twitter.

Ska ni läsa en blogg som har ögonen på Egypten så rekommenderar jag Johan Westerholm.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?