Varför pratar vi om integration när vi menar bostad, arbete och utbildning?

I mina ögon finns det en sak som skiljer nyanlända svenskar från infödda. Det är språket. Kan du tala och skriva på svenska har du en signifikant fördel i Sverige. Alla andra förutsättningar är i grunden likvärdiga.

Tyvärr finns också en strukturell rasism bland arbetsgivare som väljer bort sökanden med efternamn som indikerar utomeuropeisk bakgrund eller utseenden som inte är nordeuropeiska. Nyanlända svenskar saknar ofta också nätverk in till arbetsgivare. De blir inte insläppta i innanförskapet som Jan Edling skrev i en rapport för Verdandi som släpptes förra veckan.

De stora och avgörande faktorerna för att lyckas på arbetsmarknaden är ändå:

1. Din utbildning. Har du inte gymnasiekompetens är du, mer eller mindre, rökt.
2. Språket

Har du dessa två i kombination med hälsa har du väldigt goda chanser att få ett jobb.

Att jag tycker att integration är ett felaktigt mål i Sverige är för att det anses vara världens mest individualistiska land. Du ska kunna klara dig själv, du ska kunna vara obunden och oberoende av andra. Om din omgivning inte accepterar dina val eller den du är ska du kunna stå fri att välja nya sammanhang. Det är en struktur som samhället bidrar till och som skapar stor frihet men det krävs ett par pusselbitar.

Det krävs att du har möjlighet att försörja dig själv. Att du kan hitta en trygg plats att bo på.

När vi inom arbetarrörelsen enbart borde skrika högt om jobb, bostäder och utbildning pratar vi om integration som om det vore något annat. Något som är krångligare än så. Vi vet in i kärnan av vår rörelse att människor som får förtroende växer, de som får möjlighet att utvecklas tar ofta chansen. Om vi tror på dem. Om de får förutsättningar. Där ligger samhällets uppgift.

För mig är det helt självklart att vi inom arbetarrörelsen står upp mot allt slags förtryck. Varför och hur det än har uppstått. Mänskliga rättigheter är något vi gör. Inte något vi pratar om. Därför är rågången mot intoleranta och främlingsfientliga strömningar viktigare idag än någonsin. 

Därför är öppenheten något helt annat än en ekonomisk fråga, det är en demokratisk skyldighet. En humanistisk självklarhet.

Den akuta problematiken med att ge flyktingar ett värdigt mottagande i Sverige är verklig men har väldigt lite med deras långsiktiga framtid här att göra. Att människor är villiga att begå brott för att förhindra att flyktingar från att få en fristad är skrämmande men vi kan inte låta oss skrämmas till att ge efter. Att det blir utmaningar för samhället är uppenbart men det är också uppenbart att samhället mår bra av att utmanas. Det känns gott att göra gott.

Jag har rationella, samhällsekonomiska och tillväxtvänliga skäl att tycka att vi ska ta emot människor som kan göra Sverige rikare men för mig är de mer känslomässiga viktigare. För de berättar om det land jag vill att Sverige ska vara.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vem borde efterträda Anneli Hulthén? Valanalysanalys

Igår fick jag läst Socialdemokraterna i Göteborgs Valanalys (läs den sen, finns här nere). När man drar ut kurvan över valresultat under min livstid kan vi se att trenden har varit nedåtgående (samband med min livstid oklart). Nu är det vinna- eller försvinna- läge för Socialdemokraterna, inte minst i Göteborg. Om kurvan inte vänder är det inte alltför långt kvar tills det är dags att packa ihop.

Vad är det då som behöver förändras och hur kan det gå till? Låt mig för tillfället börja med ledarskapet och vad det måste förmedla.
En förändring som kanske var nödvändig har Anneli Hulthén själv bidragit med när hon aviserade sin avgång. Jag har själv ett enormt förtroende för Annelis förmåga, erfarenhet och vilja att styra staden framåt. Tyvärr delade inte väljarna detta förtroende och valanalysen visar att Annelis förtroendekurva sjunker.
Vad bör då Socialdemokraterna i Göteborg leta efter hos sin nya ledare?

1. En person som skapar sin "att göra-lista" utifrån värderingar istället för tvärtom.
2. En person som tar det bristande förtroendet för Göteborgs politiker på allvar genom ett utåtriktat engagemang och svarar upp emot det medielandskap hen har att förhålla sig till.
3. En person som "bottnar" i sig själv, en Göteborgarna kan lita på utför uppdraget för deras bästa.
4. En person som retoriskt kan skapa en god magkänsla när politiken presenteras. 
5. En person som inser att hen inte är ofelbar och därför har vett att rekrytera medarbetare som kan kompensera de brister som eventuellt kan finnas.
6. En person som också klarar av att manövrera både med bångstyriga koalitionskamrater som oppositionens opålitilighet för att nå framgång i dagspolitiken.

Citat från boken "The political brain" om vad som gör en kandidat valbar.

Jag inser att ingen av de kandidater som har eller kommer att kliva fram kan matcha alla punkter ovan men därför är min punkt 5 kanske den viktigaste. Vi ska inte bara välja en företrädare utan också en lagbyggare. En ideologisk superhjälte med stort hjärta och stora öron men inte en övermänniska utan en som människor kan relatera till.

Sen är det orimligt att tro på mirakel. Det vi kan hoppas på inför 2018 är ett stopp på den nedåtgående trenden. För att det ska ske krävs mer än en ny sheriff i stan. Det krävs leverans av skolresultat, av bostäder, av äldreomsorg, av infrastruktur, av förskoleplatser etc. Så det viktigaste av allt en ny ledare kan göra är att engagera sig i och gjuta mod i alla de stadsdelsnämnder och förvaltningar som faktiskt ska göra jobbet.

Valanalys 1.0 from Staffan Lindström

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Bara sluta slå! - Anförande i Göteborgs Kommunfullmäktige 10 september 2015

(Anförandet gäller en reviderad plan mot våld i nära relationer)
Jag vill säga att när jag nu har läst det här digra arbetet att en plan mot våld i nära relationer egentligen är att komplicera något väldigt enkelt– sluta slå, hota eller trakassera dina närstående.

Att vi män, för det är till största delen ett manlighetens problem,
men även andra som utövar våld tar och slutar. Bara slutar.

Det är det enda och enkla målet men även om målet är enkelt är det en komplex fråga.

För det är komplext hur vi som stad kan vara del i att hindra människor att utsätta sina nära för våld och hur vi kan stötta och vårda de som blir utsatta.

Men jag tänkte passa på att säga att det finns annat som vi kan göra. För allt vi kan göra som stad för att förebygga våld finns inte med som aktiviteter i den här planen. Den är konkret och det är bra mål och aktiviteter. Den ska vi genomföra och vad vi ska göra kan ni ju läsa i handlingen.

Men vi kan väl kalla det att skapa en en kultur mot våld i Göteborg. Det krävs inga nya planer för det, stadens budget räcker gott.

För om vi kan förändra värdegrunder, normer och strukturer som är delaktiga till att skapa våld kan vi minska det.

Ett exempel är könsmaktsordningen.
Mer jämställdhet ger mindre våld.

Mer ekonomisk jämlikhet ger också mindre våld eftersom social utsatthet och fattigdom är vanliga faktorer i relationer med våld. Bostadsbristen har Jonas Ransgård nämnt. Det hänger ihop.

Självklart måste vi också i alla tänkbara sammanhang fördöma våldet, oavsett vilken form det tar. Våld, hot eller trakasserier får aldrig accepteras, varken på skolgården eller i hemmet.

För det har vi alla ett ansvar som går utöver den här planen och in i vår vardag.

Det är också viktigt att påpeka att det är först när alla de goda mål som finns i den är uppfyllda och aktiviteterna är genomförda som vi faktiskt gör skillnad. Planens framgång beror nu på vad vi gör av den, inte vad som står i den. Jag ser fram emot att följa det arbetet.



- Posted using BlogPress from my iPad

Flyktingkrisen: Det är vad vi gör som definierar oss #flykt

Bild hittad på Twitter, ursprungligen från International New York Times

Egentligen handlar det om kultur. I meningen hur vi är mot varandra, hur vårt samhälle formas. Daniel Suhonen sätter fingret på en väsentlig punkt i sin recension av Reinfeldts memoarbok Halvvägs. Det borgerliga systemskiftet försämrade framförallt tryggheten i det svenska samhället. Vad blir man när man inte är trygg? Rädd.
Det är lättare att se svårigheter än möjligheter, man blundar för det goda och ser det onda oavsett vad som är fakta, känslan styr.
Detta år av oavbruten debatt om tiggeri, flyktingar och integration har präglats av en mycket defensiv hållning där den främlingsfientliga världsbilden har fått ta allt större plats och den främlingsfientliga problemformuleringen accepteras av allt fler människor.

Jag tror att vi står vid ett vägskäl idag. Ett vägskäl mellan att välja humanism över otrygghet och framtidstro före undergång. Jag har egentligen bara ett skäl att tro att vi väljer den ljusa vägen. Anledningen är att jag tror att vi har börjat att förstå att den väg vi väljer definierar oss. Som personer. Som samhälle.

Sverige har en stolt tradition att stå upp för de som är utsatta. Att göra mer än nöden kräver. För att vi har råd, vi har möjlighet och framförallt för att vi vill.

Som det sägs så bra i Batman begins

"It's what you do that defines you"

Den känsla av otrygghet som Reinfeldts Sverige har lämnat efter sig ska förändras. Frihet är inte att ha alla möjligheter att lyckas, det är att ha alla möjligheter att också ibland misslyckas utan att det krossar dig.

Idag är alltför många otrygga. Miljarder är fattiga. 60 miljoner människor är på flykt. Vi har fortsatt hög arbetslöshet här hemma. Samtidigt är vi som land rikare än någonsin.
Därför behöver fördelningspolitiken få ett ordentligt uppsving. Det är en rejäl energitjuv att en Socialdemokratiskt ledd regering har så svårt att vara tydliga med det.

Samtidigt är det inte bara politiken som måste förändras. Det är rösterna. Vad vi säger. Jag ser tre möjliga vägar.

1.  De fruktansvärda bilderna på den döde Aylan, 3, vid medelhavets strand. Är det de som vänder opinionen? Som väcker motståndet och höjer rösterna hos de som vill hjälpa. Det som får människor att inse att de som riskerar och förlorar sina liv i Medelhavet inte flyr till något, de flyr från något. I linje med Angela Merkels tydlighet om ansvaret vi har för varandra kan det få Europas makthavare att slutligen sänka barriärerna vid Europas gränser som orsakar så mycket onödigt lidande. Att det folkliga stödet för en human flyktingpolitik tvingar handlingsförlamade politiker att agera.

2. Sen gick jag in på bakgatorna på Twitter. Där härskar mörkrets tankar om att hjälpa på plats (oklart hur), försämra sociala förmåner och stänga gränserna för att färre människor som flyr ska söka sig till Sverige. Att vi i Sverige inte har något ansvar för de i Syrien, Afghanistan, Eritrea som flyr. Att ansvaret för de döda på Medelhavet vilar på en alltför generös flyktingpolitik som "lurar" människor att söka sig till Europa. Det finns en stor andel människor i Sverige som tycker att fler invandrare (som inte är som dem) är ett problem. De finns där men det är fortfarande en minoritet, även om den är högljudd. Jag tror att om vi vill få den att bli mindre så är en av de viktigaste delarna att stå emot fördomar och främlingsfientlighet i vardagen. Att väcka empatin med hjälp av dialog och frågor.

3. Vi upplever samtidigt en situation i många kommuner i Sverige där organisationen och resurserna är väldigt hårt ansträngda. Mölndal är ett sådant exempel. Många asylsökande gör att det är svårt att skapa en lyckad mottagning, en effektiv väg in i det svenska samhället vilket betyder en minskad trygghet för oss andra. Åtminstone en upplevd sådan. Allt fler kommunala företrädare kräver att alla kommuner måste vara med och dela bördan. Flera av Sveriges rikaste kommuner tar emot väldigt få flyktingar medan vi läser hur avfolkningsorter både bävar för och välkomnar nya invånare. Bävar för hur det ska gå, om kommunen mäktar med men samtidigt hoppas man på att några väljer att stanna på orter som desperat behöver nya människor. Här krävs praktiska, politiska lösningar. Om dessa måste vi också prata.

Det finns inte en lösning för flyktingkatastrofen. Det är många saker som måste till. Kriget måste få ett slut. Europa måste skapa lagliga vägar för att minska antalet döda vid EUs gränser. Sveriges regering måste agera för att fler kommuner tar emot större antal flyktingar och dessutom förbättra möjligheterna för utrikes födda att lyckas i Sverige med hjälp av utbildning, bostadsbyggande och snabbare vägar in på arbetsmarknaden.

För att lyckas krävs att vi börjar se och prata om våra medmänniskor på ett annat sätt, inte som svårigheter som kräver ansträngning utan som möjligheter till utveckling som är nödvändiga för vår värld.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Missnöjet manifesterat

Dagens opinionsmätning i YouGov är, oavsett mätningens kvalitet, naturligtvis en kalldusch för både regering och borgerlighet.

Regeringen får grundligt underkänt för sin brist på satsning för att nå sina ambitiösa mål och sin ännu mer ambitiösa retorik.

Borgerligheten har lyckats med samma reptrick som danskarna upplevt, att när man börjar erkänna den främlingsfientliga agendan så gynnar det bara det mest främlingsfientliga partiet.

Själva trenden, den inhemska debatten och framgången för SD påminner väldigt mycket om hur diskussionen gick i Göteborg kring trängselskatten. Oavsett vad politiker tyckte och tänkte och försökte åstadkomma försvann inte frågan. Det finns nu en allt bredare förtroendeklyfta mellan väljare och politiker i Göteborg. Jag tolkar SDs framgångar som ett symptom av en liknande klyfta.

Vi som verkar inom det sedan nära hundra år etablerade politiska systemen har helt enkelt lyckas låsa in oss i dem och misslyckats med det fotarbete och den kontakt med människor som behövs för att få dem att tro på oss. Att det vi säger kan bli verklighet.

En annan likhet med folkomröstningen är att klyftan mellan vad folk förväntar sig av politiken och vad den levererar finns som en påminnelse varje dag när man går in i en livsmedelsbutik eller rör sig i en stadskärna.
Precis som ljusskylten som berättar att nu får du betala trängselskatt påminner tiggarnas närvaro oss om politikens misslyckande.

Jag tror inte att sättet att vända opinionen är att vända debatten och nu se SD som huvudmotståndaren. Det handlar om leverans. Att visa att det faktiskt spelar roll att vi har en socialdemokratiskt ledd regering. Att förbättra flyktingmottagningen, att vända negativa trender i skolresultaten. Inte minst att minska arbetslösheten. Jag tror inte att i alla lägen framhålla en, på kort sikt, ansvarsfull ekonomisk politik är det bästa sättet att vinna människors hjärtan.

Det handlar om att börja få människor att tro på politiken igen. Att det är slut på fagra ord tills vi har något att vara stolta över.

Jag har lyssnat på Stefan Löfven många gånger nu. Regeringsförklaringen 2014 ger en fantastisk bild av vad vi vill åstadkomma men ännu ett år senare finns inga tecken på att regeringen kommer att våga genomföra de reformer och åtgärder som krävs för att den ska bli verklighet.

Det är inte bara jag som känner så. Jag förblir socialdemokrat, andra väljer den lätta vägen. Missnöjets väg.


- Posted using BlogPress from my iPad