När tappar Sverige sitt humanistiska balanssinne?

Det finns myndigheter i Sverige som är hårt ansträngda på grund av att fler människor i världen är på flykt nu än vad som varit fallet sedan andra världskriget. Läget är på en administrativ nivå ytterligt allvarligt. För oss andra märks det inte något särskilt. Bussarna gick idag (trots minusgrader), det finns mat att köpa i stort sett dygnet runt, barnen går till skolan som vanligt och arbetslösheten sjunker.

Den 12 november infördes gränskontroller i tio dagar. Har inte hört några signaler på att de inte kommer att förlängas. Gränskontrollerna har de facto minskat antalet asylsökande i Sverige men skapat ännu större tryck på migrationsverket i Malmö eftersom de möjliga vägarna till Sverige drastiskt har minskat i antal för de som saknar pass.

Nu är det akuta problemet att människor ska få tak över huvudet. Speciellt när vintern börjar göra sig påmind. Men ännu håller systemet.

Det pågår i vår regering en balansgång mellan att upprätthålla och stärka det administrativa systemen och ge människor förutsättningar till nya liv i Sverige och att ytterligare skärpa möjligheten för människor att fly till hit för att därigenom lätta på det administrativa trycket. Ännu har man inte helt övergivit den första linjen, man satsade till och med 11 miljarder förra veckan på den, men det finns starka viljor och signaler för att ytterligare begränsa möjligheten för asylsökande. Både Moderater och Kristdemokrater har satt tryck på regeringen om ytterligare skärpningar. För att inte tala om en del ledarskribenter.

I min bok måste människovärde segra över system. Och som jag läser deklarationen om de mänskliga rättigheterna så är det vår skyldighet att stärka systemen snarare än att säga nej till fler.
På engelska är de mänskliga rättigheterna uttryckta så här:

"All human beings are born free and equal in dignity and rights"

Där vi i Sverige oftast översätter ordet dignity med värde vill jag istället hävda människors rätt till värdighet. En sådan rättighet är asylrätten. Ja Sverige tar emot väldigt många människor på grund av andra nationers ovilja att bidra till att mildra flyktingkatastrofen. Men innan de är villiga att ta ett större ansvar är det människor som riskerar att hamna i fruktansvärd nöd, inom EU-s gränser om även Sverige säger nej.

Det är vårt ansvar att de som kommer hit nu får en chans att, precis som vi, gnälla på att bussen är försenad, att det blåser kallt och att skolmaten är dålig. Låt oss använda alla de resurser som regeringen faktiskt har tillsatt till att förbättra människors värdighet istället för att tacka nej till all den mänskliga styrka som nu vill komma hit.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Flyktingkrisen: Det är vad vi gör som definierar oss #flykt

Bild hittad på Twitter, ursprungligen från International New York Times

Egentligen handlar det om kultur. I meningen hur vi är mot varandra, hur vårt samhälle formas. Daniel Suhonen sätter fingret på en väsentlig punkt i sin recension av Reinfeldts memoarbok Halvvägs. Det borgerliga systemskiftet försämrade framförallt tryggheten i det svenska samhället. Vad blir man när man inte är trygg? Rädd.
Det är lättare att se svårigheter än möjligheter, man blundar för det goda och ser det onda oavsett vad som är fakta, känslan styr.
Detta år av oavbruten debatt om tiggeri, flyktingar och integration har präglats av en mycket defensiv hållning där den främlingsfientliga världsbilden har fått ta allt större plats och den främlingsfientliga problemformuleringen accepteras av allt fler människor.

Jag tror att vi står vid ett vägskäl idag. Ett vägskäl mellan att välja humanism över otrygghet och framtidstro före undergång. Jag har egentligen bara ett skäl att tro att vi väljer den ljusa vägen. Anledningen är att jag tror att vi har börjat att förstå att den väg vi väljer definierar oss. Som personer. Som samhälle.

Sverige har en stolt tradition att stå upp för de som är utsatta. Att göra mer än nöden kräver. För att vi har råd, vi har möjlighet och framförallt för att vi vill.

Som det sägs så bra i Batman begins

"It's what you do that defines you"

Den känsla av otrygghet som Reinfeldts Sverige har lämnat efter sig ska förändras. Frihet är inte att ha alla möjligheter att lyckas, det är att ha alla möjligheter att också ibland misslyckas utan att det krossar dig.

Idag är alltför många otrygga. Miljarder är fattiga. 60 miljoner människor är på flykt. Vi har fortsatt hög arbetslöshet här hemma. Samtidigt är vi som land rikare än någonsin.
Därför behöver fördelningspolitiken få ett ordentligt uppsving. Det är en rejäl energitjuv att en Socialdemokratiskt ledd regering har så svårt att vara tydliga med det.

Samtidigt är det inte bara politiken som måste förändras. Det är rösterna. Vad vi säger. Jag ser tre möjliga vägar.

1.  De fruktansvärda bilderna på den döde Aylan, 3, vid medelhavets strand. Är det de som vänder opinionen? Som väcker motståndet och höjer rösterna hos de som vill hjälpa. Det som får människor att inse att de som riskerar och förlorar sina liv i Medelhavet inte flyr till något, de flyr från något. I linje med Angela Merkels tydlighet om ansvaret vi har för varandra kan det få Europas makthavare att slutligen sänka barriärerna vid Europas gränser som orsakar så mycket onödigt lidande. Att det folkliga stödet för en human flyktingpolitik tvingar handlingsförlamade politiker att agera.

2. Sen gick jag in på bakgatorna på Twitter. Där härskar mörkrets tankar om att hjälpa på plats (oklart hur), försämra sociala förmåner och stänga gränserna för att färre människor som flyr ska söka sig till Sverige. Att vi i Sverige inte har något ansvar för de i Syrien, Afghanistan, Eritrea som flyr. Att ansvaret för de döda på Medelhavet vilar på en alltför generös flyktingpolitik som "lurar" människor att söka sig till Europa. Det finns en stor andel människor i Sverige som tycker att fler invandrare (som inte är som dem) är ett problem. De finns där men det är fortfarande en minoritet, även om den är högljudd. Jag tror att om vi vill få den att bli mindre så är en av de viktigaste delarna att stå emot fördomar och främlingsfientlighet i vardagen. Att väcka empatin med hjälp av dialog och frågor.

3. Vi upplever samtidigt en situation i många kommuner i Sverige där organisationen och resurserna är väldigt hårt ansträngda. Mölndal är ett sådant exempel. Många asylsökande gör att det är svårt att skapa en lyckad mottagning, en effektiv väg in i det svenska samhället vilket betyder en minskad trygghet för oss andra. Åtminstone en upplevd sådan. Allt fler kommunala företrädare kräver att alla kommuner måste vara med och dela bördan. Flera av Sveriges rikaste kommuner tar emot väldigt få flyktingar medan vi läser hur avfolkningsorter både bävar för och välkomnar nya invånare. Bävar för hur det ska gå, om kommunen mäktar med men samtidigt hoppas man på att några väljer att stanna på orter som desperat behöver nya människor. Här krävs praktiska, politiska lösningar. Om dessa måste vi också prata.

Det finns inte en lösning för flyktingkatastrofen. Det är många saker som måste till. Kriget måste få ett slut. Europa måste skapa lagliga vägar för att minska antalet döda vid EUs gränser. Sveriges regering måste agera för att fler kommuner tar emot större antal flyktingar och dessutom förbättra möjligheterna för utrikes födda att lyckas i Sverige med hjälp av utbildning, bostadsbyggande och snabbare vägar in på arbetsmarknaden.

För att lyckas krävs att vi börjar se och prata om våra medmänniskor på ett annat sätt, inte som svårigheter som kräver ansträngning utan som möjligheter till utveckling som är nödvändiga för vår värld.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Bråda dagar för aktivister och politiker som gömmer sig.

Denna vecka mer än någon annan kommer att visa vad världens politiska ledarskap har för kraft. Att det inte är statschefer som samlas i Durban under två veckor säger en sak om miljöfrågornas och framtidsfrågornas status. Att Sveriges miljöminister är en del av koldioxidlobbyn säger en del om vår regerings engagemang i frågan.

Det lär finnas tusentals aktivister på plats i Durban som kämpar för att få världens regeringar att förstå att det inte handlar om deras opinionssiffror utan om framtiden för nationer som t.ex. Maldiverna, Kap Verde och Vanuatu. Jag önskar aktivisterna den största av lycka i sina ansträngningar även om jag inte ger dem särskilt stora förutsättningar att lyckas.

I Sverige kan vi uppbringa åtminstone ett par tusen som engagerar sig för Hiyab och Deymond, de två barn som ska utvisas till Italien, trots att mamman är försvunnen och pappan sitter i eritreanskt fängelse.

Låt mig poängtera att jag är full av beundran för (fredliga) aktivister. De slåss mot oddsen. När en uppenbart omänsklig eller kortsiktig/miljöfarlig handling håller på att ske så lyckas de ändå ganska ofta att ändra myndigheternas beslut. Det sitter väl någon inkallad varumärkesexpert och gör en bedömning av läget och när för mycket folklig vrede är tänd träder myndigheten in och omprövar det tidigare oompröveliga.

Samtidigt pågår mycket av det aktivisterna kämpar mot hela tiden. T.ex. avvisas  flyktingar av mer eller mindre tydliga skäl i det närmaste på rutin. Även här finns kanske aktivister på plats men deras ansträngning är förgäves när ingen kvällstidning tar till orda mot den orättvisa de kämpar mot. Här krävs andra vägar för att nå långsiktiga resultat.

 Jag väljer att citera Aftonbladets Anders Lindberg:

Regeringen och Miljöpartiet påstår i sin migrationspolitiska överenskommelse att de står för en ”human, rätts­säker och ordnad migrationspolitik”.

Men principen om första asylland blir ohållbar om prövningen och mottagandet i första landet inte fungerar. Det blir bara ett juridiskt svepskäl för att ta emot färre flyktingar.

Att Miljöpartiet lånar sig till detta är faktiskt svårt att förstå.

Sverige bör stoppa utvisningar till andra EU-länder och skrota förstalandsprincipen. Då skulle vi kunna föra en ­”human, rättssäker och ordnad migrationspolitik”. Utan svepskäl.

Jag vill alltså nå fram till den slutsatsen att lösningen består i att engagera sig politiskt för att ta plats i parlamenten och tänka på annat än nästa kvartalsrapport.

Det mänskliga intresset och de enskilda fallen är de första offren i en politisk vardag. Ministrar och talespersoner vill inte uttala sig i enskilda fall eller utan all fakta (läs snabbkurs i partiets hållning). De reaktioner som är omedelbara och känslomässiga avvisas lika snabbt som ensamma flyktingbarn till Italien. Istället för att bejaka en känslomässig reaktion framhålls det rationella beslutet alltid som det riktiga. 

Vi följer regler i det här landet. Först, främst och alltid. Oavsett om reglerna med största sannolikhet leder till lidande för de enskilda fallen, det går tydligen inte att ta hänsyn till. 

Den här ekvationen görs hela tiden. Enskilda drabbas av dålig myndighetsutövning, man har t.ex. dålig koll på kvaliteten på det privata äldreboendet. Istället för att då göra någonting och riskera ett skadestånd så inleds istället förhandlingar och bedömningar om missförhållandet var tillräckligt stort för att anses som allvarligt och om det ska betalas skadestånd hit eller sägas upp avtal dit. 

De enskilda fallen är i dagens Sverige tiotusentals. Det är nära 30 000 i fas 3. Det är 10 000 förtidspensionerade unga. Det är sjuka som hamnar i ekonomisk misär pga de blir utförsäkrade. Det är flyktingar som får lämna landet med säkert lidande på sin destination. 

Även om det finns tusentals engagerade människor som via sina plattformar jobbar stenhårt för att förbättra situationen så finns det oftast bara en långsiktig lösning. Vi måste byta politik. Den politik som tar över måste ha ett perspektiv som utgår från människor istället från statsbudget och den måste vara ödmjuk inför uppgiften och det faktum att verkligheten inom det landområde vi kallar Sverige är att vi inte behandlar alla människor lika, att vi inte ens värderar människor lika. Det finns strukturer som måste raseras, nya som måste byggas. 

En sådan struktur är en ny värdering av de mänskliga rättigheterna och att FN:s barnkonvention blir svensk lag. En annan är att behandla alla fall som om de vore på Aftonbladets löpsedel. Den respekt är alla asylsökande och alla gamla på äldreboenden värdiga. Till slut så handlar det om att kunna se människor i ögonen och stå för de beslut man tar. Kostar det barn livet så ska man vara medveten om det och vara tvungen att stå för det. Att gömma sig bakom tjänstemän och regelverk är inte värdigt en politiker. Framförallt inte en minister. 

bloggat: AS, LO-bloggen

AB, Exp, SR, Dagens Arena, SVT, SVT

  

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se