Denna vecka mer än någon annan kommer att visa vad världens politiska ledarskap har för kraft. Att det inte är statschefer som samlas i Durban under två veckor säger en sak om miljöfrågornas och framtidsfrågornas status. Att Sveriges miljöminister är en del av koldioxidlobbyn säger en del om vår regerings engagemang i frågan.
Det lär finnas tusentals aktivister på plats i Durban som kämpar för att få världens regeringar att förstå att det inte handlar om deras opinionssiffror utan om framtiden för nationer som t.ex. Maldiverna, Kap Verde och Vanuatu. Jag önskar aktivisterna den största av lycka i sina ansträngningar även om jag inte ger dem särskilt stora förutsättningar att lyckas.
I Sverige kan vi uppbringa åtminstone ett par tusen som engagerar sig för Hiyab och Deymond, de två barn som ska utvisas till Italien, trots att mamman är försvunnen och pappan sitter i eritreanskt fängelse.
Låt mig poängtera att jag är full av beundran för (fredliga) aktivister. De slåss mot oddsen. När en uppenbart omänsklig eller kortsiktig/miljöfarlig handling håller på att ske så lyckas de ändå ganska ofta att ändra myndigheternas beslut. Det sitter väl någon inkallad varumärkesexpert och gör en bedömning av läget och när för mycket folklig vrede är tänd träder myndigheten in och omprövar det tidigare oompröveliga.
Samtidigt pågår mycket av det aktivisterna kämpar mot hela tiden. T.ex. avvisas flyktingar av mer eller mindre tydliga skäl i det närmaste på rutin. Även här finns kanske aktivister på plats men deras ansträngning är förgäves när ingen kvällstidning tar till orda mot den orättvisa de kämpar mot. Här krävs andra vägar för att nå långsiktiga resultat.
Jag väljer att citera Aftonbladets Anders Lindberg:
Regeringen och Miljöpartiet påstår i sin migrationspolitiska överenskommelse att de står för en ”human, rättssäker och ordnad migrationspolitik”.Men principen om första asylland blir ohållbar om prövningen och mottagandet i första landet inte fungerar. Det blir bara ett juridiskt svepskäl för att ta emot färre flyktingar.Att Miljöpartiet lånar sig till detta är faktiskt svårt att förstå.Sverige bör stoppa utvisningar till andra EU-länder och skrota förstalandsprincipen. Då skulle vi kunna föra en ”human, rättssäker och ordnad migrationspolitik”. Utan svepskäl.
Jag vill alltså nå fram till den slutsatsen att lösningen består i att engagera sig politiskt för att ta plats i parlamenten och tänka på annat än nästa kvartalsrapport.
Det mänskliga intresset och de enskilda fallen är de första offren i en politisk vardag. Ministrar och talespersoner vill inte uttala sig i enskilda fall eller utan all fakta (läs snabbkurs i partiets hållning). De reaktioner som är omedelbara och känslomässiga avvisas lika snabbt som ensamma flyktingbarn till Italien. Istället för att bejaka en känslomässig reaktion framhålls det rationella beslutet alltid som det riktiga.
Vi följer regler i det här landet. Först, främst och alltid. Oavsett om reglerna med största sannolikhet leder till lidande för de enskilda fallen, det går tydligen inte att ta hänsyn till.
Den här ekvationen görs hela tiden. Enskilda drabbas av dålig myndighetsutövning, man har t.ex. dålig koll på kvaliteten på det privata äldreboendet. Istället för att då göra någonting och riskera ett skadestånd så inleds istället förhandlingar och bedömningar om missförhållandet var tillräckligt stort för att anses som allvarligt och om det ska betalas skadestånd hit eller sägas upp avtal dit.
De enskilda fallen är i dagens Sverige tiotusentals. Det är nära 30 000 i fas 3. Det är 10 000 förtidspensionerade unga. Det är sjuka som hamnar i ekonomisk misär pga de blir utförsäkrade. Det är flyktingar som får lämna landet med säkert lidande på sin destination.
Även om det finns tusentals engagerade människor som via sina plattformar jobbar stenhårt för att förbättra situationen så finns det oftast bara en långsiktig lösning. Vi måste byta politik. Den politik som tar över måste ha ett perspektiv som utgår från människor istället från statsbudget och den måste vara ödmjuk inför uppgiften och det faktum att verkligheten inom det landområde vi kallar Sverige är att vi inte behandlar alla människor lika, att vi inte ens värderar människor lika. Det finns strukturer som måste raseras, nya som måste byggas.
En sådan struktur är en ny värdering av de mänskliga rättigheterna och att FN:s barnkonvention blir svensk lag. En annan är att behandla alla fall som om de vore på Aftonbladets löpsedel. Den respekt är alla asylsökande och alla gamla på äldreboenden värdiga. Till slut så handlar det om att kunna se människor i ögonen och stå för de beslut man tar. Kostar det barn livet så ska man vara medveten om det och vara tvungen att stå för det. Att gömma sig bakom tjänstemän och regelverk är inte värdigt en politiker. Framförallt inte en minister.
bloggat: AS, LO-bloggen
