Prioritera mera Soffan- för ett bättre Göteborg med minskade klassklyftor.

Ann-Sofie Hermansson
Foto: Anders Nilsson

Idag har både Socialdemokraterna och politikerna historiskt lågt förtroende i Göteborgarnas ögon. Vi närmar oss också med stormsteg den dag en ny ledare för kommunstyrelsen i Göteborg ska väljas. Det kommer att bli ett tufft jobb för Ann-Sofie "Soffan" Hermansson. Göteborgarnas utmaning  är monumental men deras förväntningar är också väldigt låga. Låt oss se det som en möjlighet.

Det är väldigt svårt att i dagens politiska Göteborg formulera en väg som bär vidare. Det fastnar i parlamentariskt käbbel, organisatoriska utredningar, persondiskussioner eller SD-fällan där integration ses som en utmaning vi kan välja eller välja bort.

Det som jag ser som det absolut viktigaste är att fokusera. Att hitta just det område som är allra viktigast att ta politisk kontroll över.

Snart dags för "Soffan" att ta över

För mig är det att på allvar mota klassklyftorna i Göteborg. Det kommer att innebära ytterligare fokus på hur vi bygger alla de tiotusentals bostäder som behövs, var de byggs och hur vi runt dessa bygger den kommunala servicen och stöttar civilsamhället för att vara en del av att höja botten på klyftan mot kanterna.
Om man vill förkorta det till en mening är den att vi ser till att nästa generations barn har lika möjlighet till ett lyckat och långt liv oavsett var i staden de bor.

Svårigheten ligger egentligen inte i vad som behöver göras, det finns redan en plan. Svårigheten är att orka fokusera på det viktigaste och leverera. Det finns oerhört många sidodiskussioner som pockar på allmänhetens och politikernas uppmärksamhet och ett ökat fokus på klassklyftorna innebär att det kommer uppstå målkonflikter som behöver hanteras.
Soffan kommer behöva prata mer med Göteborgarna och berätta varför det är viktigt för näringslivet, för idrottsrörelsen, för kulturlivet att vi fokuserar på att minska den sociala segregationen. Det går inte att lägga för mycket energi på annat.

För att lyckas kommer det behövas ett lag som är lika fokuserat som ledaren. Att det politiska ledarskapet i Göteborg enas i en väg framåt och inte kör vidare i separata spår.
Det är några saker som kommer att bli väldigt avgörande för hur Soffan kommer att lyckas.

1. Hur lyckas nya svenskar etablera sig i Göteborg.
2. Hur klarar Göteborg att rekrytera och utbilda de tusentals människor som kommer att behövas i förskola, skola och äldreomsorg de närmaste tio åren.
3. Ökad trygghet, minskad gängkriminalitet och en bättre boendemiljö i de idag mest utsatta delarna av staden.
4. Att öka den sociala blandningen på våra skolor.

Alla dessa områden kräver ett ökat fokus på att minska klyftorna.

De största riskerna för att Soffan ska misslyckas med att nå Göteborgarnas förtroende är

1. Att Göteborgarna inte upplever någon förändring
2. Att bostadsbyggandet inte når målen och att skolan inte blir bättre.
3. Fortsatt kommunikativt dödläge kring Västlänken

När tappar Sverige sitt humanistiska balanssinne?

Det finns myndigheter i Sverige som är hårt ansträngda på grund av att fler människor i världen är på flykt nu än vad som varit fallet sedan andra världskriget. Läget är på en administrativ nivå ytterligt allvarligt. För oss andra märks det inte något särskilt. Bussarna gick idag (trots minusgrader), det finns mat att köpa i stort sett dygnet runt, barnen går till skolan som vanligt och arbetslösheten sjunker.

Den 12 november infördes gränskontroller i tio dagar. Har inte hört några signaler på att de inte kommer att förlängas. Gränskontrollerna har de facto minskat antalet asylsökande i Sverige men skapat ännu större tryck på migrationsverket i Malmö eftersom de möjliga vägarna till Sverige drastiskt har minskat i antal för de som saknar pass.

Nu är det akuta problemet att människor ska få tak över huvudet. Speciellt när vintern börjar göra sig påmind. Men ännu håller systemet.

Det pågår i vår regering en balansgång mellan att upprätthålla och stärka det administrativa systemen och ge människor förutsättningar till nya liv i Sverige och att ytterligare skärpa möjligheten för människor att fly till hit för att därigenom lätta på det administrativa trycket. Ännu har man inte helt övergivit den första linjen, man satsade till och med 11 miljarder förra veckan på den, men det finns starka viljor och signaler för att ytterligare begränsa möjligheten för asylsökande. Både Moderater och Kristdemokrater har satt tryck på regeringen om ytterligare skärpningar. För att inte tala om en del ledarskribenter.

I min bok måste människovärde segra över system. Och som jag läser deklarationen om de mänskliga rättigheterna så är det vår skyldighet att stärka systemen snarare än att säga nej till fler.
På engelska är de mänskliga rättigheterna uttryckta så här:

"All human beings are born free and equal in dignity and rights"

Där vi i Sverige oftast översätter ordet dignity med värde vill jag istället hävda människors rätt till värdighet. En sådan rättighet är asylrätten. Ja Sverige tar emot väldigt många människor på grund av andra nationers ovilja att bidra till att mildra flyktingkatastrofen. Men innan de är villiga att ta ett större ansvar är det människor som riskerar att hamna i fruktansvärd nöd, inom EU-s gränser om även Sverige säger nej.

Det är vårt ansvar att de som kommer hit nu får en chans att, precis som vi, gnälla på att bussen är försenad, att det blåser kallt och att skolmaten är dålig. Låt oss använda alla de resurser som regeringen faktiskt har tillsatt till att förbättra människors värdighet istället för att tacka nej till all den mänskliga styrka som nu vill komma hit.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vill Moderaterna ha flyktingsmuggling över Östersjön?

Bildkälla: DN

I Hur man botar en fanatiker ställer Amos Oz frågan till enskilda israeler som vill "slänga ut" palestinierna ur landet - Hur ska det gå till? Ska du knacka på hos din granne och ombesörja utslängandet? Inte? Vem ska då göra det? Hur?

En sådan fråga borde någon i Moderaternas, efter Reinfeldterans, åderlåtna partiledning ha ställt innan gårdagens utspel. 
Hur ska det gå till? Ska flyktingar hejdas av militär? Ska de interneras i väntan på utvisning? Hur ska vi hantera den situation som kan komma uppstå med båtlaster av flyktingar på väg över Östersjön? Är det kanske en ny marknad man vill uppmuntra entreprenörer att exploatera?
Vad tjänar förslaget till egentligen?

Ovanstående frågor bör också ställas till de regeringsföreträdare som ska samtala med oppositionen i frågan. Tillfälliga uppehållstillstånd blev resultatet förra gången, låt inte dessa samtal skapa ett sluttande plan för en allt mer inhuman migrationspolitik. Jag är orolig för att det är det egentliga målet med Moderaternas utspel.

Ja, det administrativa systemet är hårt ansträngt och det är svårt att bygga ut det tillräckligt fort. Alla kommuner hade behövt ta emot redan idag. Men. Fortfarande bor du i ett land där bankerna tar ut miljardvinster varje kvartal, där de rika blir rikare. Det finns ingen ekonomisk kris i Sverige. 

Igår rapporterade dessutom OECD om en ljus framtid i Sverige bara vi lyckas få dagens nya svenskar i jobb hyfsat snabbt. Det är utmaningen. Inte hur många kan komma in i landet utan hur vi snabbt kan skapa förutsättningar på arbetsmarknaden för de som kommer.

En fråga som också bör ställas är hur dagens flyktingsituation har "drabbat"? Vad har du varit tvungen att ge upp av dina vardagsnöjen på grund av flyktingkrisen? Svenska folket förväntas köpa julklappar för 75 000 miljoner kronor i år. Det osar av krismedvetande. Eller går situationen att hantera?

Jag kunde lämnat partiet idag

Ibland tar jag mig en rejäl funderare varför jag ska harva i ett parti som alltför ofta sätter makt före rätt och kraft före tanke. Där ekonomiska argument ofta väger tyngre än humanistiska. Idag hade mycket lätt kunnat vara en sådan dag. 

Sen ser jag mina politiska motståndare under kvällens tragglande i kommunfullmäktige. De endimensionella tankarna hos SD, de tvådimensionella hos borgarna. 

Även om det är ett tråkigt sätt att driva frågorna framåt så omfamnar jag ett pragmatiskt förhållningssätt där vi tar två steg fram och ett tillbaka i en knotig dans mellan vilja och möjlighet. 

Med det sagt är jag är grymt besviken på hur min regering kommunicerar just nu. Hur goda socialdemokrater och dugliga ministrar beskriver vårt samhälles utmaningar som större än hos den som flytt tvärs över en kontinent för att söka fred och frihet här. Som att det är synd om samhället och inte om de människor som tvingats fly. 

Idag är utmaningen utan tvekan stor att skapa goda förutsättningar för människor att starta nya liv här. Imorgon behöver vi dem, och fler, för att arbeta ihop skattepengar för att ta hand om allt fler äldre.

Jag besökte Istanbul i höstas. Det är svårt att säga exakt vad som skapar tillväxt där men det växer så det knakar. Det verkar som att relationer skapar ett värde i sig och att ju fler som samlas desto fortare växer värdet. 

Jag tror därför inte att det svenska samhället behöver hitta på sysselsättning åt människor, det behöver bara skapa förutsättningar för människor att hitta nya relationer där idéer och erfarenheter möts och skapar möjligheter. Att dessa förutsättningar blir tillräckligt bra, där är utmaningen, människor innebär alltid möjligheter. 

Det är därför jag fortsätter. Jag vill vara med och skapa dessa möjligheter. Att mitt perspektiv kan tillföra partiet en annan analys av framtidsutmaningarna. 

Att jag via politiken kan bidra till att Ali kan driva sin förening, att trycka på för förskolebarnens (och lärarnas) behov. 

Att säga "Välkommen hit!" Istället för "Åk någon annanstans" 

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Varför pratar vi om integration när vi menar bostad, arbete och utbildning?

I mina ögon finns det en sak som skiljer nyanlända svenskar från infödda. Det är språket. Kan du tala och skriva på svenska har du en signifikant fördel i Sverige. Alla andra förutsättningar är i grunden likvärdiga.

Tyvärr finns också en strukturell rasism bland arbetsgivare som väljer bort sökanden med efternamn som indikerar utomeuropeisk bakgrund eller utseenden som inte är nordeuropeiska. Nyanlända svenskar saknar ofta också nätverk in till arbetsgivare. De blir inte insläppta i innanförskapet som Jan Edling skrev i en rapport för Verdandi som släpptes förra veckan.

De stora och avgörande faktorerna för att lyckas på arbetsmarknaden är ändå:

1. Din utbildning. Har du inte gymnasiekompetens är du, mer eller mindre, rökt.
2. Språket

Har du dessa två i kombination med hälsa har du väldigt goda chanser att få ett jobb.

Att jag tycker att integration är ett felaktigt mål i Sverige är för att det anses vara världens mest individualistiska land. Du ska kunna klara dig själv, du ska kunna vara obunden och oberoende av andra. Om din omgivning inte accepterar dina val eller den du är ska du kunna stå fri att välja nya sammanhang. Det är en struktur som samhället bidrar till och som skapar stor frihet men det krävs ett par pusselbitar.

Det krävs att du har möjlighet att försörja dig själv. Att du kan hitta en trygg plats att bo på.

När vi inom arbetarrörelsen enbart borde skrika högt om jobb, bostäder och utbildning pratar vi om integration som om det vore något annat. Något som är krångligare än så. Vi vet in i kärnan av vår rörelse att människor som får förtroende växer, de som får möjlighet att utvecklas tar ofta chansen. Om vi tror på dem. Om de får förutsättningar. Där ligger samhällets uppgift.

För mig är det helt självklart att vi inom arbetarrörelsen står upp mot allt slags förtryck. Varför och hur det än har uppstått. Mänskliga rättigheter är något vi gör. Inte något vi pratar om. Därför är rågången mot intoleranta och främlingsfientliga strömningar viktigare idag än någonsin. 

Därför är öppenheten något helt annat än en ekonomisk fråga, det är en demokratisk skyldighet. En humanistisk självklarhet.

Den akuta problematiken med att ge flyktingar ett värdigt mottagande i Sverige är verklig men har väldigt lite med deras långsiktiga framtid här att göra. Att människor är villiga att begå brott för att förhindra att flyktingar från att få en fristad är skrämmande men vi kan inte låta oss skrämmas till att ge efter. Att det blir utmaningar för samhället är uppenbart men det är också uppenbart att samhället mår bra av att utmanas. Det känns gott att göra gott.

Jag har rationella, samhällsekonomiska och tillväxtvänliga skäl att tycka att vi ska ta emot människor som kan göra Sverige rikare men för mig är de mer känslomässiga viktigare. För de berättar om det land jag vill att Sverige ska vara.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?