De halva sanningarna

Den här helgen har det blivit tydligt att både politisk kommunikation och granskande journalistik har lite bekymmer med att ha både orsak och verkan i huvudet samtidigt.

I lördags gick Moderata regionrådet altmeister Johnny Magnusson ut i GP (länk nedan) och dunkade hårt på sin trumma om hur mycket pengar moderatpolitiken har skapat i statskassan. Han menar att det är den moderata politiken som är anledningen till ökade skatteintäkter i kommuner och landsting. Att hela ökningen förklaras med befolkningstillväxt nämns inte ens i en bisats av Magnusson. Att arbetslösheten idag är högre än den var när moderaterna tog makten 2006 nämns inte heller. Inte heller ett ord om att kostnadsökningarna, inte minst tack vare den nämnda befolkningsökningen har varit mycket stora i kommun och landsting, bland annat som resultat av den moderata politiken på riksnivå.
Ola Pettersson, LOs chefsekonom, kör lite snabb slutledning kring denna nya moderata svammellinje som vi säkert får dras med fram till valet.

"Sambanden är ganska enkla och det finns ingen anledning att det råder fortsatt oklarhet på dessa punkter. Om man sänker skatterna kraftigt, samtidigt som tillväxten är låg, då blir det mindre skatteintäkter som kan finansiera den offentliga välfärden. Det är just det som hänt i Sverige under alliansregeringen."

Tyvärr är det public service nyhetsredaktioner som får bidra med ytterligare exempel på halva sanningar.
Den första är att antalet olyckor i färdtjänsten har ökat. Det är sant och inte på något sätt önskvärt men med tanke på befolkningsutvecklingen, tror ni inte att antalet resor med färdtjänsten också har ökat? Det nämns inte i ekots reportage (görs det i Kalibers längre version?) och lämnar åtminstone mig frågande.

Den andra nyheten som jag vill veta mer om är den om att biljettpriserna i kollektivtrafiken har ökat mycket snabbare än index. Det känns ju inte så bra men det sägs inte heller någonting om hur mycket volymen av kollektivtrafik har ökat under samma period. En inte alltför kvalificerad gissning är att även denna utveckling har varit betydligt snabbare än index vilket naturligtvis också ger en kraftigt ökad kostnad för dem som betalar kollektivtrafiken. Det sägs heller inget om hur många fler resande det är i kollektivtrafiken idag jämfört med 1995, skulle kunna sätta en liten finger på att de också har ökat betydligt mer än index.
Visst hade det varit dandy med lägre priser i kollektivtrafiken men att hävda att priserna ska höjas enligt index när kostnaderna har ökat fortare pga utökad kollektivtrafik är en politisk diskussion som handlar om hur mycket de som använder kollektivtrafik ska betala och hur mycket alla skattebetalare tillsammans ska betala. Den ser vi inget av i SVTs undersökning.

Så mina vänner. Det kommer att bli ett prövande år för oss som vill ha hela sanningar.

GP, SVT, SVD, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Om vi går bortom kampanjpolitiken

Mycket av det som den nationella politiska debatten diskuterar idag - Välfärd, skola, vård är saker som lokala politiker ansvarar för.

Rikspolitiken kan/vill egentligen bara bidra med mer kontroll och förordningar eller riktade stöd. När rikspolitiker säger att de vill ge mer pengar till skolan så låter det som en done deal men riktigt så enkelt är det inte.
Det mest effektiva för välfärden vore att kraftigt höja indexen för statsbidragen och därmed låta kommuner och landsting få bättre förutsättningar för sitt arbete. Att återinrätta ett regionalt arbetsmarknadsansvar är nästa steg.

Nu tvingas man i kommuner kämpa mot krympande ekonomiska förutsättningar och ofta väga skattehöjning mot "effektivisering".

Att höja kommunalskatten är en dålig lösning eftersom det innebär att öka ojämlikheten. De som jobbar betalar alltid kommunalskatt och landstingsskatt men sällan den utjämnande statliga inkomstskatten. Det gör att de som tjänar normalt förlorar mindre på kommunala skattehöjningar än låginkomsttagarna.

Det jag är orolig för är att det socialdemokratiska priset för att vinna riksdagsvalet och kunna finansiera mer eller mindre publikfriande reformer kommer att gå ut över den kommunala ekonomin. Risken finns också att en förbättrad a-kassa och sjukförsäkring kommer att komma i andra hand och att långtidsberoendet av försörjningsstöd fortsätter att öka och belasta kommunerna.

Det finns ett universalt hjälpmedel mot dålig kommunal ekonomi och det är att de som kan och vill får ett jobb att gå till. Därför hoppas jag att varje tillgänglig statlig krona används till att utveckla utbildning och arbetsförmedling så att de företag som vill anställa har kompetent arbetskraft tillgänglig.

Frågan är om ett val kan vinnas med besked om långsiktighet, stötta den kommunala välfärden och den regionala vården och inte försöka föreställa allmänheten fullt så mycket att det är statsministern som bestämmer allt.

- Posted using BlogPress from my iPad

Det där som behöver sägas för att möta främlingsfientligheten

Vi går mot ett val där mitt partis mål är klart och tydligt - besegra moderaterna och vinn regeringsmakten. Idag står det pinsamt uppenbart att Moderaterna har accepterat att utmaningen sker på socialdemokraternas planhalva och att kampen står att övertrumfa varandra i förslag kring ekonomisk hushållning.

Som en glad slempadda står samtidigt SD på högerkanten och tackar och tar emot. I riksdagens polisdebatt som jag damp ner i under lunchen står Richard Jomshof och pratar om att polisen ska återta makten i miljonprogramsområden och förespråkar i fördolda ordalag mer våld från statsmakten.

Ju mer regering och opposition liknar varandra, desto mer utrymme för SD att köra en egen linje, en linje som lätt kan tilltala med sin enkelhet men som också, om närmare eftertanke görs möjlig, är svår att stå kvar vid så länge man påstår sig hävda alla människors lika värde.

Det enda som är positivt just nu är att den (offentliga) debatten om invandring är tyst, det finns också en växande, i mitt tycke positiv, debatt om vardagsrasism. Det är viktigt att alla socialdemokrater och andra antirasister kan möta främlingsfientlighet med empati men också med motstånd.
Ett motstånd som består av att det inte är nya svenskar som är problemet, det är de sociala strukturer som stänger dem ute. Det är arbetsmarknadspolitik som är ett skämt, det är utbildningspolitik som har gett upp, det är bostadspolitik som är på väg att haverera och det är ett stängt samhälle som redan idag behöver utnyttja alla tillgängliga människor för att utvecklas.
Christer Mattson som jobbar med Toleransprojektet i Kungälv och med Teskedsorden sa på en föreläsning nyss att
 - Med tal om integrationspolitik riskerar vi att etnifiera sociala problem.
Vi skapar bilder av den andre istället för bilder av sociala och ekonomiska strukturer som behöver bekämpas.

Vi måste vara väldigt noga när vi möter de som vill att Sverige ska stänga sina gränser att påpeka dels vad öppenhet ger tillbaka men också att det är de sociala problemen som behöver tacklas, i Sverige och i Europa. Att tro att stänga ute människor kommer lösa de innestängdas sociala problem är en befängd tanke. Även om vi skulle stänga grupper av människor ute kommer blicken fastna på nästa grupp inom landet och sen nästa osv. tills dess att intolerans och motsättningar skapar sociala spänningar som är omöjliga att hantera.

Så vad behöver sägas för att möta främlingsfientligheten?
Först måste vi lyssna men när vi pratar ska vi säga att vi aldrig kommer att vinna på att stänga inne oss men att vi behöver göra mycket mer för att bekämpa arbetslöshet, dåliga bostäder och dåliga skolresultat.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Det är i klassrummet barnen lär sig- inte på en statlig myndighet

Att något behöver hända med skolresultaten är uppenbart. Utan att glömma det uppdrag som sällan mäts, att barnen ska bli goda samhällsmedborgare, kreativa och starka individer så skall de mätbara kunskaperna förbättras.
Att så många lämnar grundskola och gymnasium utan grundläggande läsförståelse är en tickande social bomb med svåröverblickbara konsekvenser.
Är då förstatligande svaret? Enligt Björklund - Ja. Enligt mig - Nej!

I Göteborg infördes förra hösten något som kallas utbildningsutskott i varje stadsdelsnämnd. Sedan tidigare finns det ett socialt utskott som hanterar ärenden enligt de styrande lagarna inom det sociala området. Skolutskottens huvudsakliga uppgift är framförallt att följa upp det systematiska kvalitetsarbetet.
Vi har hunnit ha två arbetsmöten i skolutskottet så här långt. Det har givit stor tydlighet i hur vi inom politiken anser att ansvariga chefer och rektorer ska jobba med sin uppföljning. Vi har i skolutskottet tid och möjlighet att följa upp varje skola och bryta ner siffror så att vi pratar om antal individer och orsakssammanhang istället för procent och andelar.

Ett tydligt uppdrag det har gett under dessa två mötena är att lika viktigt som att följa utvecklingen av resultaten på de nationella proven i årskurs 3 är att jobba med de elever som misslyckas där och följa upp hur resultaten blir i nästa nationella prov. Det ger att vi både kan se hur skolan kontinuerligt jobbar med resultatutveckling och hur den följer upp de individer som av olika anledningar inte presterade i årskurs 3.

Tillsammans ger detta ett fokus på lärarnas förutsättningar att göra ett så bra jobb som möjligt med varje elev. Vi vet att den administrativa delen av lärarnas yrke blivit allt mer dominerande och ska därför undvika ytterligare pålagor i den biten. Vi tror också att vad lärarna framförallt behöver är lugn och ro för att utföra sin profession, gärna med färre elever i klasserna, inte påtvingas centralistiska pedagogiska metoder eller fler uppföljningsblanketter att fylla i. Skolan är redan idag, via läroplanen, så hårt styrd att många lärare känner sig fångade i den och kan inte använda de metoder de själva vill jobba med.

Mina frågor till er som förespråkar förstatligande och centralisering av skolan:
På vilket sätt kan det ge en bättre uppföljning av kvalitetsarbetet ner på individnivå? På vilket sätt kan det befria lärarna och rektorerna som yrkesgrupper att utföra sina jobb? Hur kan en centraliserad skola bli annat än en byråkratisk koloss där likvärdighet inte har med möjligheter och resultat att göra utan istället metoder och mätning.

Det enda besked jag vill ha från statlig och kommunal nivå är mer resurser till skolan (och övriga förebyggande verksamheter inom SDN) varje krona som investeras i barnen får samhället igen hundrafalt. För att det beskedet ska komma krävs socialdemokratiskt styre i både kommun och riksdag från september 2014.

P.S. För övrigt anser jag att Göteborgs lokalförsörjningspolitik måste reformeras så att SDN får möjlighet att utföra sitt uppdrag.

GP, Tankeverksamheten, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?