Bara sluta slå! - Anförande i Göteborgs Kommunfullmäktige 10 september 2015

(Anförandet gäller en reviderad plan mot våld i nära relationer)
Jag vill säga att när jag nu har läst det här digra arbetet att en plan mot våld i nära relationer egentligen är att komplicera något väldigt enkelt– sluta slå, hota eller trakassera dina närstående.

Att vi män, för det är till största delen ett manlighetens problem,
men även andra som utövar våld tar och slutar. Bara slutar.

Det är det enda och enkla målet men även om målet är enkelt är det en komplex fråga.

För det är komplext hur vi som stad kan vara del i att hindra människor att utsätta sina nära för våld och hur vi kan stötta och vårda de som blir utsatta.

Men jag tänkte passa på att säga att det finns annat som vi kan göra. För allt vi kan göra som stad för att förebygga våld finns inte med som aktiviteter i den här planen. Den är konkret och det är bra mål och aktiviteter. Den ska vi genomföra och vad vi ska göra kan ni ju läsa i handlingen.

Men vi kan väl kalla det att skapa en en kultur mot våld i Göteborg. Det krävs inga nya planer för det, stadens budget räcker gott.

För om vi kan förändra värdegrunder, normer och strukturer som är delaktiga till att skapa våld kan vi minska det.

Ett exempel är könsmaktsordningen.
Mer jämställdhet ger mindre våld.

Mer ekonomisk jämlikhet ger också mindre våld eftersom social utsatthet och fattigdom är vanliga faktorer i relationer med våld. Bostadsbristen har Jonas Ransgård nämnt. Det hänger ihop.

Självklart måste vi också i alla tänkbara sammanhang fördöma våldet, oavsett vilken form det tar. Våld, hot eller trakasserier får aldrig accepteras, varken på skolgården eller i hemmet.

För det har vi alla ett ansvar som går utöver den här planen och in i vår vardag.

Det är också viktigt att påpeka att det är först när alla de goda mål som finns i den är uppfyllda och aktiviteterna är genomförda som vi faktiskt gör skillnad. Planens framgång beror nu på vad vi gör av den, inte vad som står i den. Jag ser fram emot att följa det arbetet.



- Posted using BlogPress from my iPad

Flyktingkrisen: Det är vad vi gör som definierar oss #flykt

Bild hittad på Twitter, ursprungligen från International New York Times

Egentligen handlar det om kultur. I meningen hur vi är mot varandra, hur vårt samhälle formas. Daniel Suhonen sätter fingret på en väsentlig punkt i sin recension av Reinfeldts memoarbok Halvvägs. Det borgerliga systemskiftet försämrade framförallt tryggheten i det svenska samhället. Vad blir man när man inte är trygg? Rädd.
Det är lättare att se svårigheter än möjligheter, man blundar för det goda och ser det onda oavsett vad som är fakta, känslan styr.
Detta år av oavbruten debatt om tiggeri, flyktingar och integration har präglats av en mycket defensiv hållning där den främlingsfientliga världsbilden har fått ta allt större plats och den främlingsfientliga problemformuleringen accepteras av allt fler människor.

Jag tror att vi står vid ett vägskäl idag. Ett vägskäl mellan att välja humanism över otrygghet och framtidstro före undergång. Jag har egentligen bara ett skäl att tro att vi väljer den ljusa vägen. Anledningen är att jag tror att vi har börjat att förstå att den väg vi väljer definierar oss. Som personer. Som samhälle.

Sverige har en stolt tradition att stå upp för de som är utsatta. Att göra mer än nöden kräver. För att vi har råd, vi har möjlighet och framförallt för att vi vill.

Som det sägs så bra i Batman begins

"It's what you do that defines you"

Den känsla av otrygghet som Reinfeldts Sverige har lämnat efter sig ska förändras. Frihet är inte att ha alla möjligheter att lyckas, det är att ha alla möjligheter att också ibland misslyckas utan att det krossar dig.

Idag är alltför många otrygga. Miljarder är fattiga. 60 miljoner människor är på flykt. Vi har fortsatt hög arbetslöshet här hemma. Samtidigt är vi som land rikare än någonsin.
Därför behöver fördelningspolitiken få ett ordentligt uppsving. Det är en rejäl energitjuv att en Socialdemokratiskt ledd regering har så svårt att vara tydliga med det.

Samtidigt är det inte bara politiken som måste förändras. Det är rösterna. Vad vi säger. Jag ser tre möjliga vägar.

1.  De fruktansvärda bilderna på den döde Aylan, 3, vid medelhavets strand. Är det de som vänder opinionen? Som väcker motståndet och höjer rösterna hos de som vill hjälpa. Det som får människor att inse att de som riskerar och förlorar sina liv i Medelhavet inte flyr till något, de flyr från något. I linje med Angela Merkels tydlighet om ansvaret vi har för varandra kan det få Europas makthavare att slutligen sänka barriärerna vid Europas gränser som orsakar så mycket onödigt lidande. Att det folkliga stödet för en human flyktingpolitik tvingar handlingsförlamade politiker att agera.

2. Sen gick jag in på bakgatorna på Twitter. Där härskar mörkrets tankar om att hjälpa på plats (oklart hur), försämra sociala förmåner och stänga gränserna för att färre människor som flyr ska söka sig till Sverige. Att vi i Sverige inte har något ansvar för de i Syrien, Afghanistan, Eritrea som flyr. Att ansvaret för de döda på Medelhavet vilar på en alltför generös flyktingpolitik som "lurar" människor att söka sig till Europa. Det finns en stor andel människor i Sverige som tycker att fler invandrare (som inte är som dem) är ett problem. De finns där men det är fortfarande en minoritet, även om den är högljudd. Jag tror att om vi vill få den att bli mindre så är en av de viktigaste delarna att stå emot fördomar och främlingsfientlighet i vardagen. Att väcka empatin med hjälp av dialog och frågor.

3. Vi upplever samtidigt en situation i många kommuner i Sverige där organisationen och resurserna är väldigt hårt ansträngda. Mölndal är ett sådant exempel. Många asylsökande gör att det är svårt att skapa en lyckad mottagning, en effektiv väg in i det svenska samhället vilket betyder en minskad trygghet för oss andra. Åtminstone en upplevd sådan. Allt fler kommunala företrädare kräver att alla kommuner måste vara med och dela bördan. Flera av Sveriges rikaste kommuner tar emot väldigt få flyktingar medan vi läser hur avfolkningsorter både bävar för och välkomnar nya invånare. Bävar för hur det ska gå, om kommunen mäktar med men samtidigt hoppas man på att några väljer att stanna på orter som desperat behöver nya människor. Här krävs praktiska, politiska lösningar. Om dessa måste vi också prata.

Det finns inte en lösning för flyktingkatastrofen. Det är många saker som måste till. Kriget måste få ett slut. Europa måste skapa lagliga vägar för att minska antalet döda vid EUs gränser. Sveriges regering måste agera för att fler kommuner tar emot större antal flyktingar och dessutom förbättra möjligheterna för utrikes födda att lyckas i Sverige med hjälp av utbildning, bostadsbyggande och snabbare vägar in på arbetsmarknaden.

För att lyckas krävs att vi börjar se och prata om våra medmänniskor på ett annat sätt, inte som svårigheter som kräver ansträngning utan som möjligheter till utveckling som är nödvändiga för vår värld.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Missnöjet manifesterat

Dagens opinionsmätning i YouGov är, oavsett mätningens kvalitet, naturligtvis en kalldusch för både regering och borgerlighet.

Regeringen får grundligt underkänt för sin brist på satsning för att nå sina ambitiösa mål och sin ännu mer ambitiösa retorik.

Borgerligheten har lyckats med samma reptrick som danskarna upplevt, att när man börjar erkänna den främlingsfientliga agendan så gynnar det bara det mest främlingsfientliga partiet.

Själva trenden, den inhemska debatten och framgången för SD påminner väldigt mycket om hur diskussionen gick i Göteborg kring trängselskatten. Oavsett vad politiker tyckte och tänkte och försökte åstadkomma försvann inte frågan. Det finns nu en allt bredare förtroendeklyfta mellan väljare och politiker i Göteborg. Jag tolkar SDs framgångar som ett symptom av en liknande klyfta.

Vi som verkar inom det sedan nära hundra år etablerade politiska systemen har helt enkelt lyckas låsa in oss i dem och misslyckats med det fotarbete och den kontakt med människor som behövs för att få dem att tro på oss. Att det vi säger kan bli verklighet.

En annan likhet med folkomröstningen är att klyftan mellan vad folk förväntar sig av politiken och vad den levererar finns som en påminnelse varje dag när man går in i en livsmedelsbutik eller rör sig i en stadskärna.
Precis som ljusskylten som berättar att nu får du betala trängselskatt påminner tiggarnas närvaro oss om politikens misslyckande.

Jag tror inte att sättet att vända opinionen är att vända debatten och nu se SD som huvudmotståndaren. Det handlar om leverans. Att visa att det faktiskt spelar roll att vi har en socialdemokratiskt ledd regering. Att förbättra flyktingmottagningen, att vända negativa trender i skolresultaten. Inte minst att minska arbetslösheten. Jag tror inte att i alla lägen framhålla en, på kort sikt, ansvarsfull ekonomisk politik är det bästa sättet att vinna människors hjärtan.

Det handlar om att börja få människor att tro på politiken igen. Att det är slut på fagra ord tills vi har något att vara stolta över.

Jag har lyssnat på Stefan Löfven många gånger nu. Regeringsförklaringen 2014 ger en fantastisk bild av vad vi vill åstadkomma men ännu ett år senare finns inga tecken på att regeringen kommer att våga genomföra de reformer och åtgärder som krävs för att den ska bli verklighet.

Det är inte bara jag som känner så. Jag förblir socialdemokrat, andra väljer den lätta vägen. Missnöjets väg.


- Posted using BlogPress from my iPad

Nu blir jag orolig på riktigt!

Idag presenterade den göteborgska alliansen (M,FP,KD) sitt budgetförslag för Göteborg.
Förutom att matcha upp det rödgrönrosa förslaget när det gäller satsningar på skolan och i övrigt vilja privatisera. Överhuvudtaget präglas förslaget på en övertro på organisatoriska lösningar på allt från skola till SDNs möjlighet att använda eget kapital.

Men det är inte det värsta. Det värsta (förutom att det finns en liten möjlighet att deras budgetförslag vinner stöd i kommunfullmäktige) är det här, nya krav på de mest utsatta i samhället, här Jonas Ransgård (M) med ett hårresande förslag. Det här gör mig orolig på riktigt:

"försörjningsstödet, som man helt vill slopa i sin nuvarande form och där det istället ska krävas en motprestationen för pengarna man får.

– Det bidrar både till att vi får meningsfulla uppgifter gjorda och att man känner att man är behövd och att det finns någon mening med att gå upp på morgonen, säger Jonas Ransgård (M).

Vad för typ av prestationer handlar det om då?

– Det kan handla om olika saker beroende på vem man är, men till exempel att hjälpa till med skötsel av grönområden, eller bidra med sociala aktiviteter inom omsorgen.

Det låter som aktiviteterna i fas 3?

– Ja, och fas 3 kommer att finnas kvar."

Källa: Västnytt

Jag räknar med att mina fackliga kamrater gör sina röster hörda, både från Kommunal vars yrkesroller trampas på och Vision vars medlemmar som ska fungera som arbetsförmedling för gratis arbetskraft.
Sysselsättning och en fungerande vardag är säkert rätt recept för väldigt många av den under alliansregeringen ständigt växande skara som idag får försörjningsstöd på grund av arbetslöshet. Däremot vore det smartare att göra som i Sigtuna där människor med försörjningsstöd fått riktiga anställningar istället för att låta dem mer eller mindre slava under usla villkor.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Utan makt är Socialdemokraterna ett halvt parti

Det har varit svårt att förstå vad det har varit som fattats Socialdemokraterna de senaste åren. Ett rastlöst parti som inte fullt ut lyckats koncentrera energin till en effektiv oppositionspolitik. I helgen förstod jag. Socialdemokraterna behöver makt för att fungera.

Partiledningen var tryggare än i Göteborg för två år sen. Ombuden kändes ivrigare. Förhandlingarna i kulissen handlade mer om politik än positioner, både ombud och partiledning lämnade kongressen lagom nöjda. Ingen hade fått allt, ingen hade behövt att ge allt, nästan alla hade fått något.

Oppositionsrollen passar Socialdemokraterna sällsynt dåligt. Nog bärs partiet av stora idéer om jämlikhet och frihet från förtryck men vägen dit handlar lite om slagord och mycket om små steg, babysteps, mot den demokratiska socialismen.

Babysteps mot den demokratiska socialismen.

Socialdemokraterna vill förändra samhället med hjälp av reformer. Ett reformistiskt parti måste ha verktyget makt för att fungera fullt ut. När verktyget vreds ur partiets händer 2006 var det svårt att ersätta med ett oppositionsarbete för att visa skillnaderna i politiken. Istället fortsatte partiet att försöka hitta något att bygga och fixa men saknade helt plötsligt både verktygslådan och snickarglädjen. Inte konstigt att vi blev vilsna.

Det är på röstsiffrorna ganska lätt att se att det var på grund av Reinfeldtregeringens misslyckande som vi gavs chansen att börja bygga igen. Inte på grund av ett ökande förtroende för Socialdemokratisk politik. För att nå det förtroendet krävs faktiskt att vi lyckas leverera. Motsvara åtminstone en del av de stora förväntningar som finns på oss.

Det som är farligt med att man nu har möjlighet till de små framgångarnas politik igen är att risken är stor att man stoppar ner huvudet i verktygslådan, jobbar på som fan, men ägnar alldeles för lite tid åt att titta på ritningen. Vad är det vi ska bygga egentligen?

Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg föreslog före kongressen, tillsammans med en rad tunga socialdemokrater, en jämlikhetsutredning. Av denna blev intet. Intresset för en fördjupad idéskiss med medellångt perspektiv saknades hos partiledningen. Man kanske blev påmind om Centerpartiets innovativa idéprogram där förslag om att tillåta månggifte helt underminerade trovärdigheten för Stureplanscentern?

Hursomhelst tror jag att det behövs en fortsatt diskussion om vad det är för samhälle vi vill bygga. Hur det ska gå till och hur vi når rätt på kort, medellång och lång sikt. Det är viktigt att den förs av oss som både är idépolitiker och sitter i parlament runt om i Sverige och både inom och utanför partiets höga väggar. Det finns en tydlig tendens att det finns en strömning som flyter vid sidan om den dagspolitiska floden och alltför sällan mötas de två för att frigöra och berika varandra.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?