1. IF Metall får sympatierna för att de höll i det sista halmstrået och ville avvakta hovrättens utlåtande om rekonstruktion. Det är nog det minst iögonenfallande av alternativen och därför det minst troliga.
2. Unionen och Ledarna får sympatierna. De har insett att Saab i nuvarande form har nått vägs ände och att den enda förutsättningen för deras medlemmar att få inkomster är att begära bolaget i konkurs. Detta alternativ är det jag själv känner är mest sympatiskt samtidigt som det känns tungt att släppa den sista chansen för Saabs medarbetare att driva fabriken vidare och att Trollhättan med omnejd återigen drabbas av en industriell kris. Å andra sidan kommer en konkursprocess med 900 fordringsägare att ta lång tid och Saab kanske kan hinna få fram finansiering under den tiden, under nuvarande styre eller under en konkursförvaltare.
3. Regeringen får plus för att de (alldeles för sent) gick in och sa att de ville hjälpa Saab att sy ihop ny finansiering.
Jag är så konspiratoriskt lagd att jag tror att regeringen under helgen insåg att om Saab begärs i konkurs så riskerade regeringens misslyckade och svekfulla agerande gentemot de anställda och mot regionen att hamna i fokus. Därför så gjorde de en insats för att visa att de visst agerar för att stötta svensk bilindustri, om än bara med ord.
Jag hoppas att Saabmedarbetarna kommer att överleva det stålbad de nu har framför sig med en oviss framtid för det norra industriklustret i Västra Götaland och att man faktiskt lyckas ställa om från att vara beroende av en industri till attmed envishet, innovationer och stöd åter lyckas att bli en livskraftig region som kan lyfta hela Fyrbodalområdet.
Bloggat: Martin Moberg, Leine Johansson, Peter Högberg, Parkstugan, Peter Johansson
Jag förstår inte alls hur s resonerar i det här fallet. Om det hade blivit konkurs hade en konkursförvaltare haft till uppgift att hitta en köpare till företaget.
SvaraRaderaAtt realisera ut tillgångarna var för sig torde ha varit det sista alternativet. Om ingen annan köpare anmält intresse hade svenska staten kunnat göra det. Men det hade kanske svidit för mycket i skinnet på den nuvarande regeringen, som dock nu verkar ha givit klartecken för den kinensiska staten att ta kontroll över SAAB. Snacka om "socialistering". Hur många av alliasens "privatiseringar" har inte lett till att svenska tillgångar har hamnat i utländska staters ägo?
Är det verkligen socialdemokratisk politik att staten ska betala förlustrna när privata företag går dåligt, och ägarna få vinsten när företagen går bra? Har s krävt något annat än subventioner till skattemedel? Man kunde ju ha gått in som hel- eller delägare. Som kinensiska staten nu verkar göra, med den svenska regeringens godkännande.
Iofs tycker jag inte alls att staten ska äga bilfabriker. Men jag vill ha ett pragmatiskt synsätt på offentligt företagsägande. Staten ska inte samla på sig en massa företag men borde kunna äga företag tillfälligt, som en del i en aktiv näringspolitik.
Staten borde ha köpt både Volvo och Saab, slagit ihop företagen och bredda modellprogrammet och sedan sålt det sammanslagna företaget till privata ägare. Statens köp av bilfabrikerna kunde ha finansierats genom utförälning av något statligt bolag, som staten inte behöver äga längre.
Bilindustrins kris blev kända samma dag som alliensen mellan s och bil- och industrifientliga mp offentiggjordes. Dåvarande s-ledaren Mona Sahlin var som kommen från yttre rymden. Först hade hon inget att säga om bilundusstrin, uta bara lovord för mp, sedan krävde hon subventioner till bilindustrin.
Vilket Reinfeldt besvarade med att han företrädde skattebetalarna, och deras pengar skulle han minsann inte spekulera bort genom stöd till biliundustrin. Någon annan linje, än Sahlins ogenomtänkta gnöl mot regeringen för passivitet, verkar s fortfarande inte ha.
Genom dena passiva subventionspolitik har s förlorat ett bra argumen i debatten med den borgerliga alliansen: Varför är den kommunistiska kinesiska staten en bättre föregasägare i Sverige än den demokratiska svenska staten - och svenska aktiesparare?
Som borde ha stått som slutgiltiga ägre sedan svenska staten gjort sitt och omstrukturerat bilindustrin.