11 september 2011

Fackförbund bidrar till systemskifte. Är det medvetet?

Hörde idag på ekot en nervös representant för lärarförbundet dribbla bort sin trovärdighet. 
Inslaget handlade om att alltfler fackförbund erbjuder sina medlemmar att teckna privata försäkringar för att få snabbare vård. 

I sex SACO-förbund som gemensamt erbjuder försäkringen har nästan nio procent nappat.

Men att facken skulle vara med och bidra till en utveckling där vissa i samhället kan få vård snabbare än andra håller inte Sören Holm på Lärarförbundet med om.
– Det är det som vi motverkar, för som det var för ett år sedan var det bara de som hade råd som kunde teckna en försäkring. Vi har förhandlat fram ett ekonomiskt konkurrenskraftigt alternativ som ger möjligheten till flera.
Att det fortfarande är så att det bara är de som har råd och som är friska som har möjlighet att teckna försäkringen och att privata sjukförsäkringar är en av grundstenarna i en förvandling av samhället från gemensamt till ensamt missar fackförbunden helt.
OK, de är politiskt oberoende men att inte förstå att deras agerande gynnar en värld där det kollektiva är onödigt, där den rike köper sig fram och den fattige får vänta med mössan i vacker hand tills någon visar nåd är uppenbart. Att det är en metod att stärka kapitalets och minska löntagarnas makt.

Om lärarförbundet och de sex SACO förbunden verkligen vill att fler ska få snabb vård så borde de arbeta för en stark gemensamt ägd välfärd där försäkringsbolags och vårdföretags vinstintressen får stå tillbaka för medborgarnas vintstintresse.

Westerholm om solidaritet och vård

Ex, SR, SR

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se
Fler bloggar om: Politik, Intressant,

1 kommentar:

  1. Jag har lite svårt att förstå varför det ska vara ett problem att folk köper en extra försäkring. Eftersom systemet inte kan garantera vård när vi behöver det, så måste det väl rimligtvis också leda fram till att den som vill (och kan) får möjlighet att försäkra sig.
    Jag har själv en privat försäkring, eftersom hela min existens bygger på att jag inte blir sjuk än högst någon dag per år. Det offentliga systemet ger mig inte den uppbackning jag måste ha. Så vad göra? Verkligheten måste vara vägledande, inte önskedrömmar.

    SvaraRadera