Dags för färg i betongen Löfven

Nog finns den där, känslan av tillförsikt, av tro på en eller ett par valsegrar 2014. Jag tror på en stark framtid för Socialdemokraterna.
Det finns dock ett hål Håkan Juholt lämnat efter sig. Han talade om högre ambitioner, om att ge människor vingar.
Nu talar vi om att förändra utan att det ska märkas och att ge människor jobb.
Regeringen ska vi inte tala om, den fortsätter att förminska människor och talar om sin ekonomiska modell som en absolut, helig och oomkullrunkelig sanning. Vilket inte bara är falskt, det är också antiintellektuellt.
När jag får mothugg på min naiva världsbild där det som skiljer människor åt är förutsättningar, ingenting annat, så är det ofta uppfattningen att människor är sig själva närmast som förs fram. Att solidaritet är en chimär.
I min värld är egenintresse och allmänintresse inte motsatser, allmänintresset är ett egenintresse. Det som är bra för de flesta är också bra för var och en.
Jag förväntar mig inte att Stefan Löfven ska bli en Gandhi men jag hoppas att han snart visar intresse för och sporrar den ideologiska utveckling vårt parti behöver. Idag är den laddade frågan om vinst i välfärden den enda ideologiska diskussion som finns, det borde finnas fler.
Om vi ska satsa på ren faktakunskap eller personlig utveckling i skolan? Om det är rimligt att de allra flesta behöver inkomstförsäkring och en privat pensionsförsäkring för att kunna upprätthålla sin levnadsstandard vid arbetslöshet eller pension?
Om vad som är viktigast, att förhindra klimatförändringar eller att satsa på ett militärt försvar?
Jag vill se och höra en utökad diskussion om kulturens möjligheter, om människors värde i andra termer än ekonomiska, om glädjen i ny kunskap och det berikande i mångfald.
Jag hör idag bara den klassiska betongblandaren mullra, det är hög tid att slänga i lite färg i smeten. Först då är vi ett modernt parti.
Westerholm om en rätt misslyckad pensionär.
Netroots
- Posted using BlogPress from my iPad