En liten reflektion om makt. Och män.

Passerade idag ett minnesmärke.
Plaketten meddelade att här stupade Daniel Rantzau under belägringen av Varbergs fästning 1569

Visst är det märkligt att han var den ende som stupade?

Historien är full av stupade befälhavare. Det är lätt att räkna de meniga soldaternas namn i historieböckerna.

Jag funderar ofta över vilka mekanismer som får oss att sluta reflektera, sluta opponera och sluta acceptera andra människor. Att i grupp förgöra andra. På alltmer sofistikerade vis.

Att vi sedan berättar de segrande och styrande männens historia.
Dessa män är vår historias hjältar. Vår tids statyer.
Statyerna över kvinnor föreställer ofta gudinnor. Nymfer.

Det är alltså ungefär samma position som idag. Aggressiva män med makt. Och nymfer.

Det är klart att det har blivit bättre. Det är långt ifrån bra.
Mekanismen att följa de starka och aggressiva utan att reflektera eller opponera finns kvar. Det blir ju mycket lättare så. Även om konsekvenserna kan vara fruktansvärda.

Denna lättja, rädsla, denna oförmåga att säga ifrån är grunden till alla krig. Grunden till att makten är ett spel. Att demokratin är skör.

Modet, orken och drivet att säga ifrån. Viljan att finna en lösning. Det är det som skapar möjligheter. Ju fler som orkar desto lättare blir det för var och en.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Samma dag i Serbien

Just nu befinner jag mig i Bačka Palanka. Nordvästra Serbien, på gränsen mot Kroatien. För 20 år sedan var Serbien i krig. Här märks det fortfarande. Kroater som levde på fel sida Donau fick lämna, liksom serber på andra flodstranden i Kroatien. Såren finns kvar.

Istället för att samarbeta och dra nytta av varandras styrkor valde nationerna i det forna Jugoslavien att bli fiender. Grannar vändes mot varandra. Idag är Kroatien och Slovenien medlemmar i EU och Serbien isoleras allt mer.

Här förväntas nationalisterna vinna valet om två veckor. En person som för 20 år sedan krävde 100 bosniska muslimers liv för varje serbiskt blir då premiärminister. Förtroendet för politiken och politikerna är minimalt.

Det finns få saker att vinna på konflikt. Det man kan vinna är att ha en yttre fiende att anklaga för sina egna problem. Tyvärr löser det inte någonting. Allt ökat samarbete är bra och Serbien försöker idag att närma sig EU, kanske till och med bli medlemmar.

Det är omöjligt att i denna kontext inte tänka på Ukraina. Alldeles oavsett inrikespolitiska manövrer av högre eller lägre kvalitet. (Missa inte denna klockrena satiriska kommentar i GP). Alldeles oavsett med vilken agenda ministrar och diplomater far jorden runt just nu så är det av yttersta vikt att det blir en fredlig utveckling i Ukraina. 

Att ställa grannar av ryskt ursprung mot andra av Ukrainskt eller Krimskt eller vad du vill är och kommer att förbli idiotiskt.

Vi har en jord. Vi är alla lika och lika mycket värda oavsett. Låt oss gå tillsammans. Låt människor vara viktigare än nationsgränser, språkskillnader och naturresurser. Det finns inga viktigare resurser än människoliv. I Serbien kanske de har lärt av historien, kanske inte, endast framtiden vet.

fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Det rena samvetets förbannelse

Under sommaren har jag "roat" mig med att läsa om Sven Lindqvists bok Nu dog du - Bombernas århundrade från 1999.
Den är en svidande beskrivning av hur mänskligt lidande har varit priset för terror utförd av stater och deras militär. Men inte bara de förväntade utan även de stora europeiska imperierna. Före andra världskriget skedde terrorn utan att dölja rasismen. Efter andra världskriget skedde den för att behålla kolonialmakten i t.ex. Kenya, Vietnam, Algeriet och andra ställen.

Vid oerhört få tillfällen har regeringar erkänt sina övergrepp som just sådana. Den etnocentriskt koncentrerade historieskrivning vi dagligen omger oss med är full av överslätningar, falsarier och efterkonstruktioner.

Vi som lever i det bästa av länder ser inte våra eftergifter, våra uteblivna protester genom årtiondena. Sverige deltar idag med trupp i ett krig i Afghanistan i ett krig som bär stora likheter med 1900-talets kolonialkrig. Människor som inte har vett att styra sig själva ska få Västerlandets hjälp.

Jag läser samtidigt i GP idag (länkar från E-GP, vet inte om ni som inte prenumererar kan se artiklarna) om hur koloniala mönster upprepas genom stora landuppköp i fattiga länder. Idag är det företag som är de koloniserande men det sker utan folkens medgivande.

Mitt allra tydligaste konstaterande efter läsningen av Lindqvists bok är att det som skapat möjligheten till allt detta lidande är att män som liknar varandra har bestämt om förstörelse utan hänsyn till lidande, utan den minsta empati. Deras planer har genomförts av lydiga soldater som inte erkänner sin skuld i att civila dör.

Krig är en handling som genomförs utan folkets medgivande, utan att mödrar, döttrar och barn tillfrågas. Krig är möjligt tack vare bristen på perspektiv, fantasi och bristen på empati. Våld är och förblir ett idiotiskt sätt att lösa konflikter.

De stora krigens tid kanske är förbi men i vardagen lever de strukturer som skapat grogrund för krig kvar. Den avhumanisering av "fiendefolken" som skett beror på ett synsätt av vi och dom. Det är samma synsätt som idag är grunden till främlingsfientlighet, migrationsdomstolar och andra sätt att skilja människor från varandra. Som tillåter företag att expropriera hela länder.

Så länge vi inte ser att mänskliga rättigheter är något okränkbart även utanför en snäv svensk världsbild kommer vårt rena samvete att vara en förbannelse som kväver möjligheterna att reagera inom Sverige mot inhumana synsätt och snävar in viljan att reagera utanför landets gränser pga ekonomiska hänsyn till viktiga handelspartners.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

- Posted using BlogPress from my iPad