Jag vet att det alltid kommer att gå åt helvete med den uppväxande generationen om man ska tro oss som redan vuxit upp. Så är fallet även idag.
Vi har ju, som alla vet, en curlinggeneration som är på väg ut i livet. Själv tror jag inte att det är curlandet som är det största hotet mot deras framfart här i livet. Jag tror inte heller att det är tv-spel eller att allt fler som lämnar högstadiet saknar funktionell läsförståelse. (Eller jo, det sista tror jag faktiskt.)
Jag tror att den allra största faran för det uppväxande släktet är bristen på verklighetsförankrad kultur.
I åratal under uppväxten med allehanda dubbade och debila produktioner av amerikanskt och svenskt ursprung skyddas de från möjligheten att allt kanske inte blir bra till slut.
Astrid Lindgren har skrivit en sagobok där de flesta sagor inleds med "Det var i fattigdomens dagar" och ett eller flera fattiga barn dör, om än i poetiska omskrivningar. Det var grejor det!
En sådan utveckling i en nutida produktion skulle vara utesluten redan på idéstadiet. Ingen förläggare eller producent med plånboken under uppsikt skulle vilja publicera något så riskfyllt som ett olyckligt slut.
Förutom att det utarmar det konstnärliga klimatet så skapar denna inbäddade kulturella smekning nu generationer av medborgare som tror att allt kommer ordna sig bara man är snäll och väntar på att hjältarna dyker upp. Det behövs ingen egen insats, inget samhälle till stöd. Allt ordnar sig. I viss kombination med curlandet skapar det en hop av handlingsförlamade unga.
Så det kommer bli en tuff läxa för många som upplever för första gången att ett misslyckande faktiskt har negativa konsekvenser. Att allt inte blir som man önskar även om man önskar jättemycket. Att allt som är olyckligt inte har med brustna hjärtan att göra.
Eller så har jag fel.
Vi har ju, som alla vet, en curlinggeneration som är på väg ut i livet. Själv tror jag inte att det är curlandet som är det största hotet mot deras framfart här i livet. Jag tror inte heller att det är tv-spel eller att allt fler som lämnar högstadiet saknar funktionell läsförståelse. (Eller jo, det sista tror jag faktiskt.)
Jag tror att den allra största faran för det uppväxande släktet är bristen på verklighetsförankrad kultur.
I åratal under uppväxten med allehanda dubbade och debila produktioner av amerikanskt och svenskt ursprung skyddas de från möjligheten att allt kanske inte blir bra till slut.
Astrid Lindgren har skrivit en sagobok där de flesta sagor inleds med "Det var i fattigdomens dagar" och ett eller flera fattiga barn dör, om än i poetiska omskrivningar. Det var grejor det!
En sådan utveckling i en nutida produktion skulle vara utesluten redan på idéstadiet. Ingen förläggare eller producent med plånboken under uppsikt skulle vilja publicera något så riskfyllt som ett olyckligt slut.
Förutom att det utarmar det konstnärliga klimatet så skapar denna inbäddade kulturella smekning nu generationer av medborgare som tror att allt kommer ordna sig bara man är snäll och väntar på att hjältarna dyker upp. Det behövs ingen egen insats, inget samhälle till stöd. Allt ordnar sig. I viss kombination med curlandet skapar det en hop av handlingsförlamade unga.
Så det kommer bli en tuff läxa för många som upplever för första gången att ett misslyckande faktiskt har negativa konsekvenser. Att allt inte blir som man önskar även om man önskar jättemycket. Att allt som är olyckligt inte har med brustna hjärtan att göra.
Eller så har jag fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar