 |
Desperation time är en basketterm som gäller för ett lag som ligger under i slutskedet av matchen men fortfarande har en liten möjlighet att vinna.
|
Analyserna kring USA-valet haglar i backen men veckans mest nedslående nyhet för en socialdemokrat är den artikel i Svenska Dagbladet som visar att svenskarna tycker att utvecklingen i landet går åt fel håll. Detta trots att ekonomin går som tåget och framtidsförutsättningarna med hjälp av flyktinginvandringen blir allt bättre. Samt att de allra flesta har det materiellt bättre än någonsin.
Men på en rak fråga om jag tycker att samhället går åt rätt håll eller åt fel håll så tänker inte jag på hur det går för regeringen. Jag tänker på det som rör mig. Hur skolan och sjukvården fungerar. Hur det går för de som tigger utanför affärerna. Hur åsiktspolariseringen och klassklyftor fortsätter att växa.
I det perspektivet finns det inget lätt sätt att säga att det går åt rätt håll. Inte i Göteborg. Inte i Sverige. Det går åt rätt håll för många människor men våra system har svårt att leverera i tillräckligt hög utsträckning, välfärdsväven har revor som är omöjliga att inte se.
Jag är politiskt aktiv för att förändra detta. Men om inte människor tror på att vi vill förändra deras vardag till det bättre finns det väldigt små förutsättningar att lyckas väcka förtroende för positiva budskap.
När vi ser på valet i USA är det när dammet börjat lägga sig tydligt att det inte är republikanerna som vunnit stöd, det är demokraterna som misslyckats att mobilisera de som röstade på Obama.
Det krävs en hel del för att få en skeptisk generation och en axelryckande och klickberoende befolkning att bli entusiastisk. Så även i Sverige. Det Sverigedemokraterna framförallt har varit framgångrika på är att mobilisera sina sympatisörer.
Jag behöver de där sköna frågorna som ligger rätt i både hjärta och hjärna. De är inte lätta att hitta just nu. Regeringen driver en (i stort sett) bra politik men har oerhört svårt att visa vad det innebär för positiv förändring i vardagen och visionen om ett bättre samhälle är oerhört dunkel.
Det finns några möjliga frågor i vilka Socialdemokraterna, utan att öka polariseringen med SD, kan skapa en tydlig skiljelinje i samhället och fånga människors längtan efter förändring.
För att åter vinna intresset från de tidigare självklara S-rösterna inom LO-kollektivet har vi frågor om att hålla uppe motstånd mot låglönejobb. Att på allvar ta strid för heltid som norm och att kollektivavtalsenliga löner ska gälla vid upphandling. Många arbetare känner att de utnyttjas hårt inom vården och omsorgen och det till oerhört låga löner. Andra känner att tryggheten och möjligheten till en skälig försörjning riskeras av företag som utan skrupler utnyttjar utländsk arbetskraft och därmed försämrar möjligheter för alla andra inom de branscherna. Att företagare tar skattepengar och stoppar i fickorna i form av vinster måste självklart också bekämpas med större kraft.
På totalen bakar det ner till folkets alldeles utmärkta förståelse för att jämlikhet inte bara är ett ord. Det är faktiskt något som känns och märks. Om ett socialdemokratiskt parti på allvar ska kunna be om förtroende för ett jämlikhetsprojekt, (oavsett om man kallar det den svenska modellen eller farfars kofta), måste fördelningspolitiken komma i fokus igen. Det är segregation, hälsa, kriminalitet och fattigdom som är symptomen på det samhälle som, faktiskt, gått åt fel håll i över trettio år nu.
Så jag förstår varför många tycker det går åt fel håll och jag kan lova att vi fortsätter tycka det ända tills vi kan bli övertygade om motsatsen. För det krävs reformer som minskar ojämlikheten. På riktigt.
fler blogginlägg på Politometern, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik
