 |
| Bild hittad på Twitter, ursprungligen från International New York Times |
Egentligen handlar det om kultur. I meningen hur vi är mot varandra, hur vårt samhälle formas. Daniel Suhonen sätter fingret på en väsentlig punkt i sin
recension av Reinfeldts memoarbok
Halvvägs. Det borgerliga systemskiftet försämrade framförallt tryggheten i det svenska samhället. Vad blir man när man inte är trygg? Rädd.
Det är lättare att se svårigheter än möjligheter, man blundar för det goda och ser det onda oavsett vad som är fakta, känslan styr.
Detta år av oavbruten debatt om tiggeri, flyktingar och integration har präglats av en mycket defensiv hållning där den främlingsfientliga världsbilden har fått ta allt större plats och den främlingsfientliga problemformuleringen accepteras av allt fler människor.
Jag tror att vi står vid ett vägskäl idag. Ett vägskäl mellan att välja humanism över otrygghet och framtidstro före undergång. Jag har egentligen bara ett skäl att tro att vi väljer den ljusa vägen. Anledningen är att jag tror att vi har börjat att förstå att den väg vi väljer definierar oss. Som personer. Som samhälle.
Sverige har en stolt tradition att stå upp för de som är utsatta. Att göra mer än nöden kräver. För att vi har råd, vi har möjlighet och
framförallt för att vi vill.
Som det sägs så bra i
Batman begins
"It's what you do that defines you"
Den känsla av otrygghet som Reinfeldts Sverige har lämnat efter sig ska förändras. Frihet är inte att ha alla möjligheter att lyckas, det är att ha alla möjligheter att också ibland misslyckas utan att det krossar dig.
Idag är alltför många otrygga. Miljarder är fattiga. 60 miljoner människor är på flykt. Vi har fortsatt hög arbetslöshet här hemma. Samtidigt är vi som land rikare än någonsin.
Därför behöver fördelningspolitiken få ett ordentligt uppsving. Det är en rejäl energitjuv att en Socialdemokratiskt ledd regering har så svårt att vara tydliga med det.
Samtidigt är det inte bara politiken som måste förändras. Det är rösterna. Vad vi säger. Jag ser tre möjliga vägar.
1. De fruktansvärda bilderna på den döde Aylan, 3, vid medelhavets strand. Är det de som vänder opinionen? Som väcker motståndet och höjer rösterna hos de som vill hjälpa. Det som får människor att inse att de som riskerar och förlorar sina liv i Medelhavet inte flyr till något, de flyr från något. I linje med Angela Merkels tydlighet om ansvaret vi har för varandra kan det få Europas makthavare att slutligen sänka barriärerna vid Europas gränser som orsakar så mycket onödigt lidande. Att det folkliga stödet för en human flyktingpolitik tvingar handlingsförlamade politiker att agera.
2. Sen gick jag in på bakgatorna på Twitter. Där härskar mörkrets tankar om att hjälpa på plats (oklart hur), försämra sociala förmåner och stänga gränserna för att färre människor som flyr ska söka sig till Sverige. Att vi i Sverige inte har något ansvar för de i Syrien, Afghanistan, Eritrea som flyr. Att ansvaret för de döda på Medelhavet vilar på en alltför generös flyktingpolitik som "lurar" människor att söka sig till Europa. Det finns en stor andel människor i Sverige som tycker att fler invandrare (som inte är som dem) är ett problem. De finns där men det är fortfarande en minoritet, även om den är högljudd. Jag tror att om vi vill få den att bli mindre så är en av de viktigaste delarna att stå emot fördomar och främlingsfientlighet i vardagen. Att väcka empatin med hjälp av dialog och frågor.
3. Vi upplever samtidigt en situation i många kommuner i Sverige där organisationen och resurserna är väldigt hårt ansträngda.
Mölndal är ett sådant exempel. Många asylsökande gör att det är svårt att skapa en lyckad mottagning, en effektiv väg in i det svenska samhället vilket betyder en minskad trygghet för oss andra. Åtminstone en upplevd sådan. Allt fler
kommunala företrädare kräver att alla kommuner måste vara med och dela bördan. Flera av Sveriges rikaste kommuner tar emot väldigt få flyktingar medan vi läser hur
avfolkningsorter både bävar för och välkomnar nya invånare. Bävar för hur det ska gå, om kommunen mäktar med men samtidigt hoppas man på att några väljer att stanna på orter som desperat behöver nya människor. Här krävs praktiska, politiska lösningar. Om dessa måste vi också prata.
Det finns inte en lösning för flyktingkatastrofen. Det är många saker som måste till. Kriget måste få ett slut. Europa måste skapa lagliga vägar för att minska antalet döda vid EUs gränser. Sveriges regering måste agera för att fler kommuner tar emot större antal flyktingar och dessutom förbättra möjligheterna för utrikes födda att lyckas i Sverige med hjälp av utbildning, bostadsbyggande och snabbare vägar in på arbetsmarknaden.
För att lyckas krävs att vi börjar se och prata om våra medmänniskor på ett annat sätt, inte som svårigheter som kräver ansträngning utan som möjligheter till utveckling som är nödvändiga för vår värld.
