27 december 2016

Fler män måste engagera sig för att nå jämställdhet


Senaste veckorna har jag jobbat mycket med att undersöka kvinnors villkor i statistiken. Det är kort sagt nedslående. Välj ett område där jämställdhet mäts och kvinnors situation är sämre än mäns. På en del områden går det till och med åt fel håll, löner och sjukskrivningar till exempel. I den privata sfären har kvinnor mycket större ansvar för hem och barn samtidigt som många unga kvinnor känner oro för att bli utsatta för ofredanden och våld.

Igår kväll så blev det ganska tydligt för mig varför könsdiskriminering fortfarande är ett problem, nära hundra år efter kvinnor blev likställda män i lagens mening.

Jag tittade på SVT-dokumentären om kvinnorna i rösträttsrörelsen "Kvinnorna på Fröken Frimans tid" samt läste Clara Lidströms krönika i Expressen "Fullt möjligt för män att aldrig lyssna på kvinnor". Tanken som damp ner är att det finns helt enkelt områden i vårt samhälle där män och kvinnor väldigt sällan möts -  det är i frågor som i hög grad handlar om kvinnors historia, villkor och framtid. Kvinnors värld och historia är idag en angelägenhet främst för kvinnor. Det manliga engagemanget i kvinnohistoria och könsdiskriminering är klart begränsat, något en snabb googling kan bekräfta. Sök efter en manlig forskare i kvinnohistoria till exempel.

Jag tror att ett skäl till att jämställdheten tar för lång tid är denna frånvaro av män som engagerar sig för frågan. Som aktiv i arbetarrörelsen finns stora skäl att vara självkritisk. Även om vi har nått så långt att det på pappret råder jämställdhet och att det finns mängder av ledande kvinnor så är jämställdhetsarbetet fortfarande i mångt och mycket kvinnors angelägenhet och män väljer fortfarande män i alldeles för stor utsträckning.

Det är också oroande när vi ser på hur samhället via den kommersiella världen ser på pojkar och flickor som olika typer av väsen med olika typer av förmågor och intressen. Polariseringen mellan "killgrejor" och "tjejgrejer" behöver väl inte vara ett problem men om det påverkar hur vi ser på varandra som samhällsaktörer blir det det. Om män inte ser jämställdhet som ett område som rör dem så kommer målet att bli väldigt avlägset.

Redan idag är jämställdhet ett attitydproblem. Att kvinnor tjänar mindre och gör mer av hemarbetet beror till stor del på att vi i Sverige har en väldigt könsuppdelad arbetsmarknad. Jag är villig att sätta rätt många kroppsdelar på att om fler män var undersköterskor eller förskolelärare så vore dessa yrkens löner också högre och vice versa. Därför har arbetsgivare och fackföreningar ett större ansvar än andra för att snabba på jämställdhetsarbetet.

Kampen går vidare. Att vi blir fler män som engagerar oss i den är av avgörande betydelse.
Halva makten- hela lönen, det är målet. När kan vi vara där?

10 november 2016

Desperation time för Socialdemokraterna

Desperation time är en basketterm som gäller för ett lag som ligger under i slutskedet av matchen men fortfarande har en liten möjlighet att vinna.

Analyserna kring USA-valet haglar i backen men veckans mest nedslående nyhet för en socialdemokrat är den artikel i Svenska Dagbladet som visar att svenskarna tycker att utvecklingen i landet går åt fel håll. Detta trots att ekonomin går som tåget och framtidsförutsättningarna med hjälp av flyktinginvandringen blir allt bättre. Samt att de allra flesta har det materiellt bättre än någonsin.

Men på en rak fråga om jag tycker att samhället går åt rätt håll eller åt fel håll så tänker inte jag på hur det går för regeringen. Jag tänker på det som rör mig. Hur skolan och sjukvården fungerar. Hur det går för de som tigger utanför affärerna. Hur åsiktspolariseringen och klassklyftor fortsätter att växa.

I det perspektivet finns det inget lätt sätt att säga att det går åt rätt håll. Inte i Göteborg. Inte i Sverige. Det går åt rätt håll för många människor men våra system har svårt att leverera i tillräckligt hög utsträckning, välfärdsväven har revor som är omöjliga att inte se. 

Jag är politiskt aktiv för att förändra detta. Men om inte människor tror på att vi vill förändra deras vardag till det bättre finns det väldigt små förutsättningar att lyckas väcka förtroende för positiva budskap.

När vi ser på valet i USA är det när dammet börjat lägga sig tydligt att det inte är republikanerna som vunnit stöd, det är demokraterna som misslyckats att mobilisera de som röstade på Obama.

Det krävs en hel del för att få en skeptisk generation och en axelryckande och klickberoende befolkning att bli entusiastisk. Så även i Sverige. Det Sverigedemokraterna framförallt har varit framgångrika på är att mobilisera sina sympatisörer.

Jag behöver de där sköna frågorna som ligger rätt i både hjärta och hjärna. De är inte lätta att hitta just nu. Regeringen driver en (i stort sett) bra politik men har oerhört svårt att visa vad det innebär för positiv förändring i vardagen och visionen om ett bättre samhälle är oerhört dunkel.

Det finns några möjliga frågor i vilka Socialdemokraterna, utan att öka polariseringen med SD, kan skapa en tydlig skiljelinje i samhället och fånga människors längtan efter förändring. 

För att åter vinna intresset från de tidigare självklara S-rösterna inom LO-kollektivet har vi frågor om att hålla uppe motstånd mot låglönejobb. Att på allvar ta strid för heltid som norm och att kollektivavtalsenliga löner ska gälla vid upphandling. Många arbetare känner att de utnyttjas hårt inom vården och omsorgen och det till oerhört låga löner. Andra känner att tryggheten och möjligheten till en skälig försörjning riskeras av företag som utan skrupler utnyttjar utländsk arbetskraft och därmed försämrar möjligheter för alla andra inom de branscherna. Att företagare tar skattepengar och stoppar i fickorna i form av vinster måste självklart också bekämpas med större kraft.

På totalen bakar det ner till folkets alldeles utmärkta förståelse för att jämlikhet inte bara är ett ord. Det är faktiskt något som känns och märks. Om ett socialdemokratiskt parti på allvar ska kunna be om förtroende för ett jämlikhetsprojekt, (oavsett om man kallar det den svenska modellen eller farfars kofta), måste fördelningspolitiken komma i fokus igen. Det är segregation, hälsa, kriminalitet och fattigdom som är symptomen på det samhälle som, faktiskt, gått åt fel håll i över trettio år nu.

Så jag förstår varför många tycker det går åt fel håll och jag kan lova att vi fortsätter tycka det ända tills vi kan bli övertygade om motsatsen. För det krävs reformer som minskar ojämlikheten. På riktigt.

fler blogginlägg på PolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

27 september 2016

En klassresa till Bergen


På flyget får man verkligen veta var man hör hemma. På SAS i CPH får vi inte ens använda samma ingång som affärsfolket utan förpassas till den bakre ingången.

Den tysta majoriteten får vackert vänta och ta en omväg för att inte ens beröra kapitalets bärare.
Det krävs bara minimal inlevelse att förstå känslan av att ett helt samhälle ser dig som mindre värd. Att det också är lätt för en priviligierad klass att skydda vad de ser som sin givna position.
På flyget är skillnaderna små. De manifesteras i symboler som ropas ut i högtalarna;
Sitta långt fram, gå på och av planet först, gratis snacks till kaffet.
Högtalarropen kallar främst till oss andra, att skapa ett behov av att nästa gång vara den som får gratis snacks.

På flyget betalar du för privilegierna. I samhället röstar vi om dem.
Det är därför svårt att förstå i dagens politik är inte det viktigaste att dela tillgångarna och ta bort privilegierna för de få. Istället vänder sig majoriteten mot varandra för att dela upp i fler undergrupper. Medan de rika (vita) står vid sidan och fnissar förnämt.

På en internationell nivå dras tillgångar undan från skattemyndigheter och de som har behov. På en lokal nivå ökar de sociala spänningarna mellan de som har lite och de som nästan inte har något.
I det borgerliga idealsamhället är det de som förtjänar det som blir rika, i dagens värld är den uppbyggda ojämlikheten istället i de flesta fall en manifestation av ärvda privilegier.
Politik är det möjligas konst. Möjligheten att bygga en överenskommelse som gillas av majoriteten att fördela samhällets resurser annorlunda borde idag vara bättre än på mycket länge.


- Posted using BlogPress from my iPhone

18 maj 2016

Den plågade politikern - eller - Vem ska bli förbannad på mig den här gången?


Hur kan man vara människa och representant på samma gång? När ögonbrynets vinkel tolkas? När utandningens kraft mäts? När orden inte är dina egna?

Hur många intressen kan man undvika att skada på samma gång? Samarbetet. Medierna. Partiet. Folket. Omvärlden. Näringslivet. Familjen. 

När arbetslösa bara blir en siffra istället för människor. När tiden inte räcker för annat än att hålla sig till de framskrivna fraserna. När kunskapen som avkrävs inte är möjlig att ta till sig.
Vad går man tillbaka till då?

Värdet. Engagemanget. Skillnaden man gör. Botten. 
Att bottna. Stå stadigt. Även när det blåser.

Att visa vägen. Att veta vägens riktning och slutmål. Att få med andra på just den vägen. Att representera något större än dig själv. Att få andras hjälp att se. Att känna. Att kunna. 

Göra rätt.


(Med anledning av Johan Hiltons krönika i DN.)

11 april 2016

Det kom ett brev om boenden för flyktingar - här är mitt svar. #politiskvardag


I samband med förslag om att bygga tillfälliga modulbostäder för nyanlända på ett antal platser i Göteborg har många medborgare varit väldigt noggranna med att påpeka exakt hur dålig idé de tycker att det är. Sverigedemokraterna har varit aktiva och bland annat startat en negativ Facebookgrupp där tonen varit mycket hård. De senaste veckorna har det lugnat ner sig men i natt fick jag återigen brev.

För att ni ska få chansen att se både hur den här typen av brev oftast är skrivna och hur jag svarar väljer jag att publicera det här. Ett brev till mig som ersättare i kommunfullmäktige är en offentlig handling, liksom mitt svar på det därför anser jag inte att jag äventyrar någons integritet med att svara så här offentligt.

Först brevet:
God kväll Staffan

Socialdemokraterna har i allra högsta grad varit delaktiga i att försöka exploatera några av stadens pärlor för att bygga temporära bostäder. Man har med stor precision valt ut ett antal platser som är viktiga för medborgarnas rekreation, friskvård och återhämtning. Inte för att det är bästa eller billigaste platserna att uppföra temporära bostäder utan för att driva igenom sin politiska ideologi. Platserna har valts utan dialog med medborgarna och utan hänsyn till den skevhet i könsfördelning som enligt forskning, av professor Valerie M Hudson, leder till fler våldsbrott, egendomsbrott och brott riktade mot kvinnor i samhällen med överskott av män. Vidare har jag hört att det är många politiker inom båda blocken som är djupt bekymrade vad gäller säkerheten och den otrygghet som växer fram i Göteborg, den enorma kostnaden samt det faktum att nyanlända i många avseenden tränger undan medborgare (förtur till förskola och skola, tandvård mm) hur det relaterar till likabehandling. Jag har även sett hur stadsdelsnämnden vinklar mötesanteckningar och utelämnar kritiska synpunkter med hänvisning till att anteckningarna inte är allomfattande och att mötesantecknaren bestämmer vad som tas upp. Kort sagt är hela den demokratiska hanteringen kring detta ärende ett stort skämt som redan lett till ett enormt förtroendetapp för politiker i Göteborg. Jag har även blivit varse att partipiskan viner inom alla partier och att enskilda ledamöter inte vågar stå för sin personliga åsikt då de riskerar att mista sina nuvarande uppdrag och framtida möjligheter. Jag hoppas att någon vågar redovisa den verkliga kostnaden för dessa modulhus och de sociala konsekvenser detta experiment medför för de familjer som av säkerhetsskäl väljer att flytta. Jag har varit i kontakt med familjer som redan har sålt sitt boende, familjer som planerar att sälja samt familjer som letar ny förskola för sina älskade barn. Jag har skickat uppemot 200 mail till politiker och säkert hundra frågor till den speciella frågelådan utan att få några svar.

Nu vill jag höra ditt svar, inte gruppledarens eller någon tjänstemans, utan ditt personliga svar.

Hur mycket kommer det här att kosta (byggkostnad, drift och underhåll, säkerhet, ersättning av restvärde, återställning av mark mm).
Hur många Familjer är acceptabelt att köra iväg från sina hem. 
Med vänlig hälsning
XXX XXX
Skattebetalare och uppdragsgivare till Göteborgs politiker

PS Blir det temporära boenden vid Askimsbadet så lämnar vår familj Göteborg och förmodligen även Sverige. Så illa är det DS
Och så här svarade jag.
Hej XXX. 
Kan börja med att konstatera att vi har väldigt olika bild av vad besluten om tillfälliga boenden betyder. För mig är det självklart att det är i de delar av staden där få nyanlända bor som tillfälliga boenden ska placeras. 
Om vi ser specifikt på placeringen vid Askimsbadet delar jag inte din oro att det minskar tillgänglighet till badet och de områden som människor idag faktiskt använder till rekreation. 
Känslan av otrygghet är ett stort problem i Göteborg. För att minska den behöver vi minska den sociala segregationen, främst genom att blanda olika typer av boende i hela staden. 

Du har två frågor i slutet av ditt mejl. 
Jag har inga detaljkunskaper kring kostnaden av modulbostäder. Däremot vet jag att det blir oerhört dyrt om staden tvingas köpa boendeplatser av privata entreprenörer. Vi vet att staden behöver ta ansvar för ett stort antal nyanlända de närmaste åren och att det idag är en oerhört trängd situation på bostadsmarknaden där de tillfälliga boendena kan innebära viss lättnad. 

Din andra fråga, liksom framställningen tidigare i brevet anser jag är ett resultat av en brist på empatiskt tänkande och en vilja att skapa negativa bilder av framtiden som utgår från en vanföreställning vad dessa boenden innebär. Vi driver inte någon från sitt hem. Vi bygger nya hem till några som har flytt krig och förföljelse och inte längre har kvar någon plats att kalla hemma. 

Vänliga hälsningar
Staffan Lindström
En ytterligare personlig kommentar som kändes onödig att ta med i brevet är att om XXX och hans familj på grund av tillfälliga boenden lämnar Sverige som ett slags flyktingar är det lite ironiskt. Om det vore en förlust för Göteborg och Sverige? Den frågan väljer jag helst att inte besvara.